Det omedvetna såret som dimmar ditt ljus

Hej fantastiska du!

Häromdagen fick vi se en historisk bild i tidningen: Finlands nya regeringschef tillsammans med tre tunga ministrar, finansministern, inrikesministern och undervisningsministern – och alla är kvinnor. Dessutom leds alla fem regeringspartier i Finland nu av kvinnor.

Jag vet att det inte bara är jag som studsar till en aning. Det känns ovant. Och det är inte konstigt – för som jag förstår det så har vi faktiskt aldrig tidigare sett det …

Fundera på det en stund: Vi har aldrig tidigare sett en sådan här bild. Vi har aldrig tidigare varit med om det här.

Vad tror du att det betyder? Att vi är så ovana att se fler än en eller ett par kvinnor på bild i en artikel som handlar om samhällets högsta makthavare? Det är klart att det påverkat och påverkar oss, mer än vi tror.

Fundera nu på den här frågan:

Vad väcks i dig när jag säger ordet ”systerskap”?

Själv tycker jag att det låter fint. Systerskap. Det kan väcka härliga känslor och tankar. Om gemenskap. Stöd i med- och motgång. Trygghet. Delad glädje. Kärlek. Fnitter. Värme. Omsorg. Gemensamma erfarenheter. Avslappning. Vara sig själv. Omfamning.

Men många av oss bär också på syster-sår, vilket handlar om den arketypiska Syster-energin. Och då kan helt andra tankar – och rädslor – komma upp när vi tänker på kvinnor i grupp. Som till exempel svek. Avundsjuka. Knivar i ryggen. Illojalitet. Skvaller. Konkurrens. Manipulation. Mindervärdeskomplex. Jämförelse. Utanförskap.

Det här är något jag har funderat en hel del på, eftersom jag känner mig kallad att arbeta med just kvinnor och särskilt med kvinnor i grupp (jag har ju till och med startat ett systerskaps-program!).

För alltid när jag samlar en grupp kvinnor på en retreat eller i ett Mastermind-program är det några som inför första mötet känner någon form av obehag, rädsla, medvetet eller omedvetet. Det kan handla om en rädsla för att bli utanför, att inte få vara med, bli utskrattad, inte räcka till i jämförelse med de andra, för att bli sviken eller något liknande.

Kan du känna igen dig?

Det vore inte så konstigt i så fall. För genom historien har kvinnor inte alltid fått samlas i grupp. Kvinnor i grupp har (naturligtvis ofta omedvetet) setts som ett hot – med vår livskraft, tålighet, kärlek, kunskap, kreativitet, sexualitet och visdom. Kvinnor har, för att hållas tillbaka, ställts mot varandra, med jämförelse, konkurrens och manipulation som följd.

Vi har inte heller fått ta plats i det offentliga rummet eller väljas till ledande roller i samhället fram till alldeles nyligen historiskt sett. Så att till exempel se fler än enstaka kvinnor på bild i tidningen är ett relativt nytt fenomen – därav den ovana känslan.

Det här gäller för övrigt inte bara kvinnor. Ledare i den Egots era vi nu är i slutfasen av, har alltid, omedvetet och av rädsla för att bli av med makten, använt strategin att “söndra och härska” för att hålla potentiella hot i schack.

Ett tydligt exempel är att till exempel mörkhyade i USA, invandrare, homosexuella, funktionshindrade, liksom kvinnor, oftast uppfattas som att de uttalar sig för hela sin “grupp”, när de egentligen bara uttrycker en egen, personlig åsikt. Att bli ihopklumpad med en grupp människor med vitt skilda åsikter och erfarenheter, bara för att man har en enda sak gemensam – som exempelvis hudfärg, kön, var man är född eller hur man ser ut – är ett effektivt sätt att nedvärdera en person.

Hon ses inte längre som en självständig, kapabel individ, utan bara som del av ett kollektiv, om vilket man har förutfattade meningar – varav en är att hon är mindre värd, bara för att hon hör till den här gruppen.

Vad leder det här till?

När vi känner att vi är nedvärderade av samhället på det här sättet, när vi märker att vi inte helt och fullt ses som självständiga, kapabla individer, då blir den instinktiva reaktionen en av följande tre scenarios:

  1. Jag gör allt jag kan för att inte identifieras med gruppen. Här tar vi avstånd från allt som förknippas med gruppen. Exempel är den kvinnliga chefen som klär sig och agerar mer maskulint än sina manliga kollegor, helt förnekar att det finns något glastak eller att hon någonsin blivit annorlunda behandlad än sina manliga medarbetare, invandraren som slutar använda sitt modersmål, ger upp sin egen kultur, byter till ett svenskklingande namn och blir en “helyllesvensson” eller flatan som väljer att stanna i garderoben framför att vara öppen med sin läggning.
  2. Jag försöker klättra inom gruppen. Här har vi insett att vi inte kommer kunna lämna gruppen helt, utan försöker istället avancera statusmässigt inom gruppen. Kom ihåg att inom den här gruppen är makten nästintill obefintlig och resurserna begränsade. Känslan är inte att det finns så att det räcker till alla. Vad gör man då för att avancera? Risken är stor att man börjar smutskasta den som redan nått framgång, pratar bakom ryggen, manipulerar och beter sig allmänt fult åt. Det betyder inte att man är sådan till naturen mer än någon annan. Vem som helst som sätts i den här situationen, som utsätts för den här typen av stress, riskerar att reagera likadant. Det ursäktar inte beteendet, förstås, men det gör det mer förståeligt. Vem lider störst risk att kliva över lik för att rädda sig själv – den som slåss för sitt liv om utrymmet i en livbåt på öppet hav eller den som är kapten på sitt eget skepp? Det är härifrån hela myten om att kvinnor är mer illojala än män kommer. Det har inget som helst att göra med hur kvinnor ÄR till sin natur, utan allt att göra med under vilka förhållanden de tvingats leva genom historien.
  3. Jag anpassar mig eller ger upp. Här landar de allra flesta, i en slags acceptans av vilka möjligheter jag har som människa i detta liv. Är jag född kvinna, har jag blivit tvungen att fly till ett annat land eller om jag har en funktionsnedsättning, så begränsar jag, ofta helt omedvetet, mina val redan från början. Jag siktar kanske inte på att bli statsminister eller att få Nobelpriset, utan sänker mina ambitioner. Vad är väl en bal på slottet? Vem är väl jag att göra det jag älskar? Inte kan väl min åsikt vara viktig?

Innan du protesterar och tycker jag är urmodig: Jag lever i nuet. Häromdagen såg jag bilden i tidningen med de fyra finska, kvinnliga ministrarna. Jag vet att kvinnor som föds idag har helt andra förutsättningar än vi haft tidigare genom historien.

Och ändå. Det finns så mycket kvar i oss av det här gamla.

Vi behöver lyfta på locket och inse att vi har ett jobb att göra själva, för att rensa och släppa gamla ingrodda föreställningar som vi inte längre behöver.

Det här är så ingrott i vårt dna att vi ofta inte ens ser det själva

Varför tycker till exempel både kvinnor och män att det är en övervikt av kvinnor, när andelen i en grupp överstiger 30 procent? Att det helst inte ska vara mer än tre kvinnor av tio i en grupp, för då upplevs det som att kvinnorna tar över, blir för många, tar för stor plats?

Naturligtvis för att vi är betingade att känna så. Precis som jag nyss beskrev.

Och plötsligt står vi där och har – helt omedvetet – sänkt en framgångsrik kvinna med en kommentar om hennes utseende eller om hur hon kan tänkas ha nått dit.

Eller så skrattar vi bara åt den manliga komikern, för undermedvetet vill vi inte uppmuntra den kvinnliga.

Eller så kanske vi – fortfarande helt omedvetet – ger ett lägre lönepåslag än hon egentligen är värd till den kvinnliga medarbetaren, som tar mest plats och är mest framåt.

Eller så begränsar vi omedvetet våra egna möjligheter, stänger ner våra drömmar och tystnar. Delar inte vår kunskap och visdom med världen.

Vi vänder våra systrar – och därmed oss själva – ryggen.

Kvinnohistorien har resulterat i ett kollektivt Syster-sår som vi behöver lägga om nu

Århundranden, kanske årtusenden, av betingning har givit oss djupa cellminnen av att inte bara ha blivit illa behandlade av dem som haft makten, utan också av andra kvinnor. De, som egentligen är våra systrar. De, som vi kanske hade hoppats skulle hålla oss om ryggen. De, som sitter i samma båt som vi själva och som vi därför så gärna hade velat känna stöd från.

Det så kallade syster-såret gör oss rädda för andra kvinnors illojalitet. De allra flesta av oss bär på det i någon form, även om det sitter olika djupt.

Det kan leda till att vi undviker (grupper av) andra kvinnor. Vi kanske inte söker oss till arbetsplatser med många kvinnor, trots att det kanske är där vi skulle blomstra som mest. Eller så anmäler vi oss inte till en kurs, som annars skulle få oss att växa och lära nytt, för att gruppen består av enbart kvinnor.

Det kan göra att kvinnliga entreprenörer får problem att nå ut med sina budskap för att de (undermedvetet) inte vågar prata eller samarbeta med andra kvinnor.

Det kan göra att ledare får problem att skapa gemenskap i de grupper de leder, eftersom syster-såret alltid dyker upp på ett sätt eller annat i alla grupper.

Men nu är det dags att få syn på de här unkna gamla omedvetna idéerna om att vi måste trampa på varandra för att komma fram. Att det inte finns plats för fler än en kvinna ”på toppen” eller att vi kvinnor egentligen inte ska sticka ut eller ta plats, för då gör vi det på bekostnad av andra.

Det är dags att bli medvetna om de här mönstren, hela våra egna sår, ösa kärlek över våra rädslor, ta varandra i händerna, hålla varandra om ryggen och börja välja och därmed skapa något annat.

För annars fortsätter vi, genom vårt kraftfulla skapande medvetande, att återskapa de gamla strukturer som vi själva haft att slåss mot genom hela historien.

När du dimmar en annan kvinnas ljus, släcker du samtidigt ner ditt eget

Du kan aldrig lysa ditt fulla ljus så länge som du – även om det är omedvetet! – fortsätter att dimma en systers ljus genom en nedvärderande kommentar, genom att inte stötta henne eller genom att inte vara generös och dela resurser, nätverk och kunskap med varandra.

Det är dags att medvetet välja systerskap och gemenskap. Dags att modellera ett gott systerskap för våra egna döttrar och en god gemenskap för våra söner.

Tjejer och kvinnor ska inte längre behöva bli avundsjuka på varandra – istället kan vi lyfta varandra.

Vi ska inte behöva bli osams eller slåss om ”samma” uppmärksamhet/partners/kompisar/betyg/popularitet som på skolgården – istället kan vi hjälpa varandra fram och dela på den plats som finns. Den räcker åt alla!

Vi ska inte behöva gå bakom varandras ryggar, skvallra eller manipulera för att nå våra mål – istället kan vi ta varandras händer, stå upp som jämlikar och gå framåt tillsammans. Göra världen ännu lite bättre, genom att låta alla få vara sig själva och göra det de älskar.

Tillsammans är vi så mycket starkare än på egen hand!

Så är det bara.

Det gör mig extra varm i hjärtat att jag ser hur det arbete vi gör tillsammans i Shine Your Light Sisterhood och Shine Your Light Mastermind helar dessa syster-sår och skapar stärkande, positiva, helande, inspirerande syster-gemenskaper som ger genklang långt utanför våra egna cirklar.

Det är så magiskt att få uppleva skillnaden mellan att känna sig ensam och att känna sig omhändertagen, stöttad, lyft och inspirerad av andra kärleksfulla varelser.

Ju snabbare vi kan få upp ögonen för det underliggande mönster som så länge arbetat emot oss – så att vi kan släppa det (för ingen vinner längre på det – ingen!) och börja välja andra sätt att vara och verka – desto snabbare går förändringen. Den förändring, som är en del av det viktiga arbete som vi är här för att genomföra.

Så tack för att du finns och för att du väljer att stötta andra på samma sätt som du själv vill bli stöttad! Du är så viktig.

Med ljus, kärlek & systerskap,
Carolina

Carolina Gårdheim är andlig barnmorska för medvetna ledare i Själens era. Anmäl dig gärna till hennes nyhetsbrev för att få inspiration att leva & leda från själen samt skapa ett liv att älska.

Fler relaterade

Dela gärna

Facebook

Kommentera gärna!

Upptäck andra inlägg