Tänk vad som kunde ha hänt om jag inte hade lyssnat på hjärtat!

dagolina– Dag Arnemo.

– Hej Dag, jag heter Carolina Engman och jag blev rekommenderad att ringa dig av min kollega, Kajsa.

Jag hade just sagt upp mig från mitt arbete, dit jag hade återvänt efter att ha gått in i väggen knappt ett år tidigare. Nu tänkte jag resa runt i Asien i tre månader, och ville hitta någon som kunde hyra min lägenhet under tiden jag var borta.

Min kollega kände en kille som jobbade på Ericsson och föreslog att de kanske hade någon projektanställd utomlands ifrån som behövde bostad under en period.

– Och förresten, fortsatte kollegan, så är han singel och jättetrevlig …

Det lät ju inte så dumt. Jag var också singel och hade så sent som ett par månader tidigare klargjort för mig själv att jo, nu var det dags, jag ville gärna träffa en riktigt bra man. Jag var redo.

Så jag tackade för tipset och ringde upp den här killen.

Två timmars (!) intensivt telefonsamtal senare lovade han kolla upp om de hade någon som behövde en lägenhet och ringa tillbaka nästa dag.

Det pirrade allt lite i magen. Inte bara för att jag var lycklig över att ha sagt upp mig och nyfiken på vad det skulle leda till – jag hade inga andra planer än att jag skulle ut och resa, och så närde jag en dröm om att bli egen, men visste inte riktigt hur. Utan också på grund av den där sköna rösten i telefonen …

Nästa dag ringde han tillbaka. Tyvärr hade de ingen som behövde någon lägenhet, men efter ytterligare två timmars samtal, när vi gått igenom alla våra viktiga värderingar i livet och insett hur väl de stämde med varandra, hade han samlat tillräckligt med mod för att bjuda hem mig på middag.

Med två fulla almanackor lyckades vi hitta en tid ett par veckor senare.

Fjärilarna i magen när jag till slut stod utanför hans dörr och väntade på att den skulle öppnas kommer jag aldrig att glömma.

Dag. Foto: Kate Gabor.

Hur skulle det gå? Tänk om vi inte alls skulle ha samma kontakt ”IRL” som på telefon? Och jag visste ju inte ens hur han såg ut … Bara att han verkade ha ett gott hjärta – och en skön röst. Skulle det räcka?

Men så öppnades dörren och – puh! – han såg ju helt normal och till och med riktigt fin ut!

Och visst blev det ett härligt möte. Som vi fortsatte nästa kväll hemma hos mig … oj, det gick fort!

Så fort att min hjärna inte riktigt hängde med. Vänta nu, sa den till mig, den här killen ser inte ut som den drömprins du har gått och drömt om sedan du var liten, kan det verkligen vara rätt? Han är annorlunda på något sätt, kan det verkligen vara bra? Det här är vi inte vana vid …

Så pass orolig blev min hjärna att den fick mig att på en träff någon vecka senare säga till den stackars mannen:

– Vi kanske bara ska vara vänner, trots allt …

Ouch … Det gjorde ont på stackars Dag, han förstod ingenting!

Och jag gick hem – och kände mig plötsligt så ledsen. Jag förstod inte varför! Jag hade ju gjort det som jag trodde var rätt, det som just då hade känts rätt. Men nu hade jag bara en tung känsla i magen – vad betydde den?

Det var här undret hände.

Jag kände efter. Jag lyssnade på känslan. Jag respekterade känslan. Och jag agerade på den, trots att jag inte förstod exakt vad den betydde eller visste vart det skulle leda.

– Du, när jag kom hem i går var jag jätteledsen. Och hela dagen idag har jag känt mig låg och nere. Jag vet inte om det verkligen var rätt beslut att bara vara vänner. Men jag vet inte heller om det skulle vara rätt beslut att vara ihop. Skulle det vara okej med dig om vi fortsatte att träffas utan att veta säkert? Bara prova lite till och se vart det leder?

Jag kommer alltid att beundra Dag för att han vågade. För att han inte var stolt och sårad och inte tänkte inlåta sig med en sådan ombytlig varelse som mig. Nej, han kände i sitt hjärta och visste – precis som mitt hjärta visste när det signalerade ”fel väg!” till mig med den ledsna känslan – att det var VI. Det var ju meningen.

Så, utan att veta vart det skulle leda åkte vi till Öland tillsammans en helg. Trevande, sökande – och finnande varandra, och kärleken.

Min tre månaders Asienresa blev tre veckor i Thailand tillsammans i december och när vi kom hem började vi leta gemensam lägenhet – då hade vi varit ihop i fyra månader.

Idag, drygt femton år senare sitter vi här, herr och fru Gårdheim, med två fantastiska pojkar, ett underbart hem i skärgården och ett mycket speciellt företag att ta hand om tillsammans.

Tänka sig så det kan gå när man lyssnar till – och agerar på – vad hjärtat har att säga!

Tänk om jag istället bara hade tryckt ner den där känslan och gått vidare i livet, säker på att mitt ”hjärn-beslut” hade varit rätt, som jag gjort så många gånger tidigare! Tänk vad jag hade missat … Det svindlar lite.

Önskar dig bra öron att lyssna på ditt hjärta med!
Carolina

PS. Senare fick jag reda på att min kollega, som tipsade mig om att ringa Dag, hade träffat sin dåvarande pojkvän och nuvarande man genom – Dag! Tjänster och gentjänster … :)

PS2. Lyssna till ditt hjärta och uppvakta dem du håller av på Alla hjärtans dag den 14 februari – eller någon annan dag! I Kreativ Insikts värld är det kärlekens dag alla dagar året om! Se några kärleksfulla presenttips här >

Tyckte du om det här?

Anmäl dig till mitt nyhetsbrev för att få gratis inspiration från själ & hjärta direkt i din mejlbox! Som ett litet tack får du mitt webinar Bli själsklar – Hitta din inre vägledning & våga börja följa den (värde 500 kr) helt gratis.

Tack för att du finns!

25 Responses to “Tänk vad som kunde ha hänt om jag inte hade lyssnat på hjärtat!

  • Underbar berättelse, tack för att du delar den med oss. Stor kram Pia

  • Tack för din underbara livsberättelse! Jag tror att vi alla behöver bli påminda om att lyssna på hjärtats röst. Kram

  • Hej Carolina!
    Vilken fantastisk kärlekshistoria med lyckligt slut. Underbart att våga gå dit hjärtat säger! Beundransvärt, härligt!

  • Underbart att höra, förstår också, …….. när man ser allt fint ni gör.

  • Hej! Min man och jag träffades på liknande sätt. Vi flyttade ihop samma dag vi hade träffats och har nu varit gifta i 36 år. Jag lyssnade också till mitt hjärta.
    Kram Annamaria

  • Å så fint…
    Gör mig glad för er skull
    och hoppfull för egen del :-)

  • Hjärtligt tack för din fantastiska livsberättelse som verkligen berörde mitt frusna hjärta nu den 1 februari -14.. jag träffade min bästa vän och livskamrat hemma hos min bror redan i slutet på 80-talet då sade inte alls klick.. med några år senare sommaren 93 på en födelsedagsfirande för min brors dåtters som fylde 6 år med stort gårdsfest till sent på natten…efter midsommarhelgen hörde han av sig och snabbt flyttade inn hos mig.. många äventyr samt strapatser en hel del berg och dalbana .. men numera accepterar vi våra olikheter samt motsatta temperament.

  • När någon rör vid ens hjärta är det väldigt speciellt!

    Tack för en kärleksfull berättelse! All lycka till Er!

  • Vilken romantik! Tack fina för att ni delar med er. Kunde inte sluta läsa. Kramar till er båda.
    Petra

  • Hjärtligt tack för att du delar med dig av denna solskenshistoria! Den skänker mig hopp, tröst och kraft att våga tro på mina egna drömmar. Allt är möjligt! Änglakram, Karolin

  • Ja tänk vad bra det blir när man följer hjärtat och magkänslan. Jag har lärt mig att strunta hjärnspöken och rädslor och följa hjärtat, för livet blir så rikt och härligt då. :)
    Tack för att du delar med av detta fina och av ditt liv.
    Ha det gott!
    //Annika Myrhammar

  • Så underbart och upplyftande! Du var också modig tänker jag, som vågade känna efter, visa din osäkerhet och ta den där risken att verka ombytlig… Tänk vad mycket som kan falla på plats när vi säger precis som det är. Åh, jag hoppas att jag också ska möta kärleken snart och vara lika klok och modig som du (och Dag!)! <3

  • Hej!

    Jag tror att man ger något bäst förutsättningar om man låter det få ta tid utan press på att det måste leda till något, för då släpper man lite på de egna kraven och på föreställningarna och låter det bli vad det är tänkt att bli.

    Jag dejtade en kille i knappt 3 månader som ville vara impulsiv och min 5 åriga dotter som jag hade på heltid gjorde det svårt att få med mig ut på kvällarna. ”Om min dotter är ett hinder finns bara en lösning sa jag”. Och den lösningen var att göra slut.

    Men han hade en lugn, trevlig och jordnära kompis som jag hunnit träffa vid 3 tillfällen som jag efter ca 2 månader började att prata med på facebook då jag kommenterade en bild och senare msn.
    En regnig och trist dag bestämde vi att han skulle komma hem till mig på film då dottern lagt sig.
    Det var en trevlig kväll absolut.
    Men jag visste inte om han var helt rätt…han kanske inte kunde stå stadig bakom mig då jag behövde stöttning i konflikterna med dotterns pappa, han kanske var en sån där försiktigt kille som backade undan?
    Och jag sa till honom att jag inte visste om det skulle bli ngt mer än vänskap mellan oss, men det var han ok med. Hellre vänner än inget tyckte han.
    Hans kompis som jag dejtat lite tidigare ogillade skarpt att vi träffats utan att be honom om lov (?) och gav ultimatumet till sin vän -deras vänskap eller att ha kontakt med mig även om det inte blev något mellan oss.
    Han valde mig, vilket gjorde mig rädd och osäker.
    Jag tyckte inte att jag var något att förstöra en vänskap för. De hade ju känt varann sen dagis!
    Och jag visste ju inte om det skulle leda till något…
    (Jag visste inte mycket om deras vänskap, tydligen hade den alltid varit på kompisens premisser så det var inte så mkt att förlora då allt kom omkring).

    Men vi gav det lösa tyglar och utan krav och plötsligt kände jag att jag verkligen inte ville något annat än att vara VI, tillsammans med honom!
    Han hade lugnet jag behövde känna, var en stadig, trygg klippa då min dotters pappa kom och gjorde tillvaron orolig och han är så fantastiskt duktig på att visa sin kärlek på det sätt jag uppskattar mest!
    Han gör hjärtan i smörasken eller i nysnön ute på bron så att jag hittar det nästa morgon innan jag ska iväg till jobbet :)
    Bara en sån sak!

    Vi flyttade ihop då vi varit tillsammans i ett år.
    För att ge honom och min dotter tid att lära känna varandra först.
    Det har kommit en lillebror till familjen och i somras gifte vi oss efter 4 år tillsammans.
    Visst händer det saker i livet som är jobbigt och som tar kraft och energi, men med vår kärlek som grund så är det lättare att få framåt.

    Tydligen hade min man sagt till sin kompis (som jag då dejtade) att han var en riktig ”turgubbe” och att jag var precis en sån tjej som han alltid önskat att få träffa, då han träffade mig första gången.
    Och nu är jag hans fru!
    Så bra saker och ting kan lösa sig :)

  • Åh jag blir alldeles tårögd. Vad viktigt det är att ”lyssna”på sina känslor och vad just jag mår bra av. Tack för att du delar med dig av ditt liv och dina upplevelser! Jag blir glad när jag ser att jag fått ett mail från kreativ insikt, och idag extra glad då det var så fint!! Ha det riktigt gott!

  • Tack, Carolina, för att du finns och för att du delar med dig av ditt kärleksfulla liv.
    Själv fick jag vänta i många år på min stora kärlek. Men hjärtat sa: Vänta!
    Det gjorde jag och det blev vi! Nu har vi varit gifta i 18 år och jag tackar varje dag!
    Kram
    Kerstin Urby

  • Tack Underbara Carolina för allt du gör för andra! Du ger många hopp som går och väntar och längtar. Själv fann jag åter Kärleken då jag bad till Gud om att sända rätt man till mig då jag var redo för det.
    Hjärtevarma kramar från Ritva

  • Åh vad underbart det är att läsa om kärleksmöten. Det är så inspirerande och vackert. Tack för att du delar. Så fint. Så mycket kärlek.
    Önskar dig en ljuvlig kväll på alla vis,
    Kramar Lina

  • Underbara Du – tack för att du delar med dig. Blir alldeles varm inombords. Och glad över att ha hittat dig och Dag och Kreativ Insikt. Tack för att ni finns – Allt gott till er (och ni andra med fina inlägg).
    Kram

  • Tack alla fina för era uppmuntrande kommentarer, det värmer att höra! Länge leve kärleken – till oss själva och till varandra!

    Den här gången svarar jag er inte alla personligen, för det var så många kommentarer, men ni ska veta att jag är så glad och tacksam för varenda en!

    ♥ Carolina

  • Detta var bland det bästa jag någonsin läst. Jag tackar så mycket för att du skrev det här. Jag förstår hur du tänker och känner. Och att lyssna till sitt hjärta. Har jag inte alltid gjort. Mitt hjärta säger. Ta kontakt med henne. Prata med henne. Oavsett vad. Mitt hjärta har skrikigt. Sagt till mig vad jag ska göra. Men rädslan har varit så stark. Vilket har gjort att jag mått så dåligt. Känner mig inte alls rädd längre. Jag lyssnar till mitt inre, mitt hjärta och allt det där och försöker gå mer på känslor.
    Tack en en gång för att du delar med dig av dina tankar.

    • Tack, Mattias, vad fint du skriver! Ja, lyssna på hjärtat och gör det som känns rätt för dig. Sedan kan vi aldrig räkna med att andra människor gör eller känner som vi vill, men det är inte det viktigaste, det viktigaste är att vi själva respekterar våra känslor. Lycka till! ♥ Carolina

  • Underbar historia.

    Jag älskar höra om människor som vågar göra saker som kanske ibland käns galet, men de lysnar på sitt hjärta.

    Jag kom in på din blogg av en slump men det är jag glad för. Själv bloggar jag om ekorrhjulets förbannelse och vägen ur det mot det individen i fråga vill på ekorrhjuletsforbannelse.com.

  • Hei Carolina

    For en fantastisk opptreden du gjorde på Telejam med Tracy Lee Jones. Takk for alt du deler og for det du gjør for å gjøre verden til et bedre sted å være. Dagboken og kalenderen for 2014 er den beste investeringen jeg har gjort!!

Kommentera gärna!