Rädd att misslyckas? Inte, då! Egentligen är du rädd för det här …

Vad-kritiserar-du-dig-sjalv-forHej fantastiska du!

— Jag är så kritisk mot mig själv att jag till och med är kritisk mot att jag är kritisk mot mig själv! utbrast min väninna uppgivet under vår kvällspromenad i sommarvackra Vaxholm häromdagen.

Vi pratade om hur lätt det är att fastna i den där negativa, begränsande rösten som vi alla bär inom oss, den inre kritikern.

Vartefter vi pratade insåg jag något intressant.

Min väninna är oerhört driftig, med en enorm passion för det hon gör. Hon har en fantastisk energi, kompetens och ett driv som gör många omkring henne bleka av avund.

Trots det är det just dessa egenskaper hon kritiserar sig själv för.

I hennes tyngsta stunder tycker hon att hon tar för mycket plats, är för engagerad, vill för mycket och sticker ut för mycket från Jante-normen i Sverige.

En annan väninna är oerhört kreativ. Hon kan komma upp med tio riktigt bra idéer före frukost utan problem. I sin kreativitet är hon enormt inspirerande för alla hon möter, det har givit henne många fördelar och öppnat dörrar för roliga projekt och spännande jobb. Hon inspirerar mängder av människor, och tjänar dessutom pengar på sina idéer.

Men tror du inte att hon slår ner på sig själv emellanåt något alldeles otroligt för att hon inte ror iland alla sina idéer (och tro mig, det vore helt omöjligt, för de är så många!) och för att hon hoppar vidare till nya saker hela tiden (vilket har gjort att hon har ett fantastiskt givande och varierat arbetsliv!).

Det, som alltså egentligen är hennes styrka, hennes många idéer, gör henne så ledsen emellanåt att hon helt stänger av flödet och blir deprimerad istället (naturligtvis, för när hon inte får vara kreativ är hon inte sig själv!).

Själv var jag i många år oerhört kritisk mot mig själv för att jag är vad en del kallar för ”perfektionist”.

Jag använder inte själv det ordet, för det har så negativ klang och får genast människor att utbrista att man har ett stort kontrollbehov och behöver slappna av och gå i terapi. Just det synsättet skavdes av på mig och jag blev väldigt kritisk mot den här sidan av mig själv. 

Vilket är intressant, för egentligen är det en egenskap som jag har enormt stor glädje av i mitt arbete. Min gåva är att kunna titta på någonting (ett rum, en text, ett utkast till broschyr, en ny produkt osv), ta in all information snabbt och genast se vad som behöver göras för att förbättra det så att det blir ”perfekt”/klart. För att kunna göra det behöver man kunna se både helhet och detaljer på en gång, och ha en stark känsla för balans.

Detta, som jag alltså kritiserade mig själv för i många år, är alltså något jag använder mig av dagligen i mitt jobb, en av mina absoluta styrkor.

Det blev så tydligt när vi pratade om det, att vi alla (och jag kan komma på många fler exempel!) var som allra mest kritiska mot just det som egentligen var våra styrkor, våra gåvor.

Det vill säga det som gjorde oss till dem vi var, och det som hade skapat våra respektive framgångar i livet.

Men varför?

Det blev med en gång så självklart:

För att det är när vi använder våra medfödda styrkor – de vi har fått för att kunna följa våra syften – som vi har störst chans att nå framgång, förstås.

Men, säger du, alla vill väl ha framgång? (Och framgång är ju detsamma som det du önskar mest av allt, till exempel att känna dig lycklig, frisk och stark, att få bidra i världen, att få utlopp för din kreativitet osv)

Vi är mer rädda för att lyckas än för att misslyckasVari ligger problemet?

Jo, ”problemet” är att framgång är det vi är mest rädda för av allt!

Glöm rädsla för att misslyckas – den är minimal jämfört med rädslan för att verkligen lyckas!

För vad händer då, tror vi, om vi når framgång?

Ja, vi kan ha tankar om att vi kommer möta massiv kritik för att vi sticker ut, att vi kommer bli ensamma för att våra vänner inte längre vill vara med oss, att ingen kommer älska oss när vi är mer framgångsrika än vår familj och våra vänner, och så vidare.

Eller ta några av de här ”sanningarna” vi matar oss själva med:

  • Framgångsrika människor har gått över lik för att nå dit där de är (vem vill det?)
  • Framgångsrika människor försakar sin familj för att göra karriär (återigen, vem vill det?)
  • Framgångsrika människor vet inte vem som är en riktig vän och vem som bara vill vara kompis med en för att man är framgångsrik – och så vidare!

Så när vi använder våra styrkor mer – och alltså ökar våra chanser att lyckas och bli mer framgångsrika – då blir det fart på den inre kritikern, som skriker högre och högre:

— Du klarar det aldrig! Du är dålig! Du har ingenting att komma med!

Och så vidare – för att du ska sluta göra det du egentligen älskar (för vi älskar alltid att använda våra medfödda gåvor, vi har fått dem för att vi ska använda dem), och sluta riskera att bli framgångsrik …

Men nu vet vi det.

Nu är det din tur att genomskåda den där rösten och ge den svar på tal när den sätter igång.

Säg bara lugnt och fint till den när den sätter igång:

— Jag hör dig, och jag förstår att du är rädd. Det är lite läskigt att göra nya saker, och att kanske lyckas med dem, att bli framgångsrik. Men jag kan ta hand om det här, allt kommer gå bra. Det finns ingen anledning till oro. Ett litet steg i taget, bara, så blir det fint.

Vi får ta hand om den som ett barn som är rädd för mörkret:

— Det finns inga monster, vare sig under sängen eller i garderoben. Se här! Tomt! Jag är här och tar hand om dig. Sov lugnt nu, så ska jag fortsätta med det jag älskar.

Vad kritiserar du dig själv för? Tänk om det är dina egentliga styrkor, som det är meningen att du ska använda och utveckla? Kommentera gärna!

Med så mycket kärlek,
Carolina

Carolina Gårdheim är grundare av Kreativ Insikt, författare och diplomerad coach för kreativa kvinnor med stora hjärtan, själar & drömmar. Anmäl dig till hennes nyhetsbrev på CarolinaGardheim.se för att få hjälp och inspiration att skapa ditt drömliv från hjärtat.

Bli själsklar

Jag behöver din hjälp – det tar bara 2 minuter!

Kan du tänka dig att besvara en enkät med 6 frågor så att jag får veta exakt vilka problem du har att hitta, lyssna på och våga följa din inre vägledning?

Jag vore oerhört tacksam!

Besvara enkäten här: https://goo.gl/forms/MW5XoQKvCi8yvs2A3

Varför? För att jag ska kunna skapa riktigt bra verktyg, metoder och material som hjälper just dig att bli helt och hållet ”själsklar” och alltid veta vad som är rätt väg för dig att gå – och också att våga ta den vägen.

Jag är nämligen övertygad om att det är det som blir bäst för oss alla.

Dina svar hjälper mig att sätta ihop ett helt unikt material som kommer inom några veckor. Håll utkik i mejlen!

Det tar bara några minuter att svara på enkäten – varmt tack för att du tar dig den tiden!

Gå till enkäten nu >

Tack från hjärtat!

Tyckte du om det här?

Anmäl dig till mitt nyhetsbrev för att få gratis inspiration från själ & hjärta direkt i din mejlbox! Som ett litet tack får du mitt webinar Bli själsklar – Hitta din inre vägledning & våga börja följa den (värde 500 kr) helt gratis.

Tack för att du finns!

19 Responses to “Rädd att misslyckas? Inte, då! Egentligen är du rädd för det här …

  • Haha, vad rätt du har! Jag har idag kritiserat mig själv ovanligt mycket för att slarvfel jag gjort som blev till ett ganska stort misstag. Som visserligen går att rätta till någorlunda, men ändå. Denna egenskap jag har är att jag är snabb, driftig, driven och får saker och ting gjorda medans andra fortfarande funderar. Och ofta blir det jättebra! Men inte alltid…

    • Underbart att höra, Maja, en insikt på en gång där! ♥ Carolina

  • Känner igen mig så väl.. en liten.. lr rätt stor aha-igenkänning.
    Visste inte innan att jag var rädd..men nu vet jag att det är rädsla. Ett steg närmare att leva ut mitt rätta jag. Att blomma. ❤️
    Rädslan som kommer upp, är att om jag lyckas. Vilket jag ödmjukt tror jag kan – hur ska jag då överträffa det sen..
    Där fastnar jag. Ändå större rädsla.

    Att våga språnget ❤️

    • Ja, den är lurig rädslan, gömmer sig bakom till synes kloka argument och anledningar till varför vi inte ska göra det vi innerst inne vill. Men när man går syn på den, så finns den där bakom. Och bara genom att identifiera den – sätta ljus på trollet! – så har vi möjlighet att komma förbi den. Så glad att du sett din rädsla, bara genom att sätta ord på den kommer den att minska sin makt och du kommer att våga ta steget. För den här typen av rädsla är ju egentligen bara ”fluff” – vårt ego som försöker hålla oss säkra och trygga (och det är inget fel med det, egot gör bara sitt jobb!) – men kan vi se igenom det så väntar fantastiska saker runt hörnet. Varmt lycka till, Madeleine! ♥ Carolina

  • Jag har själv jobbat med mig själv länge och håller med om tankarna du har om den inre kritikern. Det mest hjälpande du skriver är för mig det du skriver i slutet, när du vill ta hand om den kritiska delen som är rädd.
    Under många år så har jag arbetat med vilka tankesätt jag skall ha för att tackla världen och för några år sedan kom jag till en punkt där jag tyckte att jag hade bra tankar om det mesta och hur jag skulle hantera det. Det var då jag började på min nästa resa, att ta hand om känslor och känslomässiga sår. Jag tror att man under sin uppväxt får en del emotionella sår för att man inte får möjlighet att få sina behov tillfredsställda och sina känslor accepterade av sin omgivning, det är dessa sår som är grunden till en delpersonlighet (kan också kallas roll eller del) inom en, jag skulle kalla det rädda barnet i din beskrivning en delpersonlighet.
    Det jag ville komma fram till, är att för mig så har det varit otroligt välgörande att ta hand om mina sår, läka dom med olika tekniker och meditationer(t.ex. att delpersonligheten får sitt behov uppfyllt) och det har gjort att olika delar integrerats i mig och när jag gjort det för t.ex. en inre kritiker så har den helt enkelt slutat att kritisera. Jag har märkt att detta är för mig bra mycket effektivare eftersom det ofta varit svårt för mig att med logik förmå min känslomässiga del att se det hela på ett nytt sätt.
    Jag ville bara dela med mig av de insikter som fungerat bra för mig.

    • Tack, Fredrik, vad fint du beskriver det. I min värld tänker jag att vi alla (jag har ännu inte mött någon som inte har den här typen av sår, hur bra barndom vi än haft) vid något stadium i barndomen tar beslutet att det är något fel på oss. Vi kan ju inte ta beslutet att det är fel på världen eller på våra föräldrar, för då kommer vi att dö, utan beslutet blir att det är oss det är fel på, det är säkrast att se det så. Det här grundläggande antagandet, att vi inte är hela, får sedan styra, omedvetet, vårt liv så länge vi inte tar hand om det och läker det, som du beskriver, på olika sätt genom att uppmärksamma det och ge de här delarna av oss kärlek. Det är så viktigt att se det här, för det är, som jag ser det, grunden till alla konflikter i världen – att vi inte tagit hand om vårt eget inre barn och dess behov, att vi inte tagit hand om oss själva, utan lägger skulden utanför oss för att vi inte mäktar med att se att vi egentligen tror att det är oss det är fel på. Så det är så otroligt viktigt! Så glad att höra att du jobbar med det här själv, och det låter som om du också kanske gör det professionellt och kan hjälpa andra att också upptäcka detta. Tack! ♥ Carolina

      • Tack för ditt svar Carolina!
        Jag tror verkligen som du, att detta är grunden till alla konflikter i världen.
        Jag hoppas att snart börja jobba med detta professionellt, fint att du fick en känsla för det.
        Tack! :)
        Fredrik

  • Så träffande! Du skriver fantastiskt bra och inspirerande och uppmuntrande! ❤️

  • Att jag är för engagerad…

    • Att vara engagerad låter verkligen som en styrka, Mita! Hur kan du använda den, om du tillåter dig att använda den fullt ut och i rätt sammanhang, utan att trycka ner dig själv för att du är engagerad? Världen behöver fler engagerade människor! Tack ♥ Carolina

  • Fick tips om din blogg, blev positivt överraskad. Tänker läsa mer noggrant vid tillfälle. Tror på det du skriver vi kan påverka oss själva så mycket mer än vi tror. Mitt självförtroende sviker mej rätt ofta. Kul om du ville kika in hos mej kicki-olsson-58.bloggo.nu den heter medmänsklighet. Ha en fin sommardag kram

    • Tack, Kicki, så glad att du uppskattar min blogg! Och roligt att du själv bloggar. Vad tror du om att sluta säga och tänka att ”ditt självförtroende sviker dig” och istället tänka något i stil med att ”en del av mig tror inte jag klarar av det här, men den delen är inte hela jag, och det är inte varje dag det händer heller, det finns många saker jag klarar av, och fler varje dag” – är du med? Hur vi säger saker visar ofta våra underliggande tankar och känslor om oss själva, och att tänka att ditt självförtroende är något som kan ”svika” dig (vem vill bli sviken?!) är inte lika omtänksamt om fina dig, som att tänka att det finns delar av dig som inte är så säkra på sig själva och det har vi alla, men vi får hitta sätt att göra ändå, med kärlek och omtanke om oss själva och andra … Önskar dig allt gott och en härlig fortsättning på sommaren! Kram ♥ Carolina

  • Jag kritiserar mig själv för att jag har svårt att göra flera saker samtidigt, ha många bollar i luften. Jag får en känsla av kaos och otillräcklighet.

    • Eva, man måste inte kunna ha många bollar i luften, alla har inte det som superkraft! De flesta som kan hålla många bollar i luften är inte alls bra på att fokusera koncentrerat på en sak i taget under en längre tid, vilket krävs då och då för att kunna t ex analysera saker, eller producera något. En del av oss behöver därför vara bra på att istället göra en sak i taget! Jag vet, för jag är en sådan. Till och med att laga mat dränerar mig på energi, eftersom man måste göra många saker samtidigt, det passar inte mig. :) Jag gissar att du är mer som jag där, om du har svårt med många bollar i luften samtidigt, att du istället är riktigt bra på att fokusera på något, en sak i taget. Kan det stämma? Det är också en superkraft! Med kärlek ♥ Carolina

  • Är tillbaka på jobbet och märker att jag väldigt snabbt börjar leta fel på mig själv om vad jag gör eller inte gör eller säger eller inte säger…Tröttsamt, att inte vara nöjd med mig själv.

    • Annkatrin, börja titta på VAD du kritiserar dig själv för, och försök hitta den positiva sidan av den egenskapen! Som jag skriver i inlägget så är det ofta så att vi kritiserar oss själva för det som EGENTLIGEN är våra styrkor, och om du kan se det så kanske du kan vända din inre dialog och istället peppa dig själv att använda dem mer, och vara tacksam för att du har dessa egenskaper. Varmt lycka till! ♥ Carolina

Kommentera gärna!