Äntligen! Jag har blivit med diagnos

Att ha adhd är att både vara högkänslig och ha superkrafterHej fantastiska du!

Jag gick ut skolan med högsta betyg. Har examen från Handelshögskolan i Stockholm. Har en harmonisk och bra relation och en fin familj. Har det städat och undanplockat hemma, har bra ordning på mina prylar och brukar inte glömma saker jag bokat in i kalendern. Jag skäller inte ut folk till höger och vänster och hamnar inte i fler konflikter än andra, kanske snarare tvärtom. Jag har många goda vänner och kan betala räkningar, prata med myndigheter och deklarera själv.

Låter det som en person med adhd?

Det trodde inte jag heller tidigare. Eftersom jag inte visste något om det, hade jag en hel del fördomar mot adhd. Jag trodde att det mest handlade om ”bråkiga killar”.

Men nu vet jag bättre.

Jag har nämligen också varit in i väggen tre gånger, första gången redan i 30-årsåldern. Jag var i början av den här hösten, efter sexton år som förälder och nästan tjugo som entreprenör, så pass sliten att jag var tvungen att vila hela helgerna för att orka med mitt arbete under veckorna. Detta trots att jag genom åren knappt gjort annat än minskat på stressen och anpassat hela livet efter mig istället för tvärtom. Inte så sällan har jag ramlat ner i kortare depressioner. Och jag har de sista åren haft så lite ork över till sociala aktiviteter att jag bara har en handfull vänner kvar som jag träffar.

Jag har lärt mig att så kan adhd också se ut. Särskilt om du är kvinna, inte har inlärningssvårigheter och gör din grej (det är ännu viktigare för människor med adhd att göra sin grej!), för då märks det mindre utåt. Det ”syns” kanske bara genom att du gång på gång går in i väggen.

Min kropp talade om för mig det jag själv inte kunde se

Själv förstod jag det först när vår äldste son fick diagnosen för drygt ett år sedan, vid 15 års ålder. Han var inte heller en ”bråkig kille”, utan väldigt snäll med sina många vänner, och hade i början lätt för sig i skolan. Därför upptäcktes det inte förrän i högstadiet, när kraven ökade, att han fick kämpa med koncentrationen.

Då blev jag ju tvungen att läsa på och lära mig om detta, för mig, nya. Ju mer jag läste och lärde mig, ju fler pusselbitar jag lade, desto mer berörd kände jag mig. Till slut kunde jag inte läsa en mening om adhd utan att börja gråta, så starkt var det.

Det kändes som om min kropp försökte tala om något för mig som min hjärna aldrig hade kunnat tänka ut själv: det här handlade om mig! 

Trodde det var högkänslighet

Själv trodde jag att jag kommit på vad allt handlade om när jag läste om högkänslighet (HSP) för några år sedan. Det var ju jag! Jag är högkänslig! Det kändes jätteskönt att få ord på vad jag upplevde. Jag kunde skriva under på allt – känslig för smärta, ljud, ljus, temperatur, blodsockernivå, andra människors känslor, egna känslor, natur-, musik- och kulturupplevelser och så vidare.

Men idag vet jag att adhd också är högkänslighet. Att ha adhd är att vara högkänslig: Att inte kunna sålla bland alla intryck, inte kunna stänga av alla stimuli som möter sinnena, att bli utmattad av för mycket umgänge, känslor och upplevelser.

Lägg till hyperaktiviteten som gör att du har svårt att vila och återhämta dig. Och koncentrationssvårigheter, som gör dig jättetrött varje kväll, eftersom du fått anstränga dig hela dagen för att fokusera på jobbet.

Då är det inte så konstigt om kroppen blir utmattad regelbundet, så utmattad att du kanske till och med får depressioner eller ångest då och då.

Men de där sakerna är inte heller så lätta att upptäcka.

Jag hade aldrig tidigare i mitt liv reflekterat över att jag skulle ha svårare att koncentrera mig än andra människor (jag har ju aldrig varit inne i någon annans hjärna, så det är lite svårt att jämföra …). Däremot har jag alltid, omedvetet, haft strategier för det, som till exempel att jag alltid antecknade i skolan, redan tidigt (jag förstår nu att det var för att kunna hålla koncentrationen). Jag blev så bra på att anteckna att kopior på mina föreläsningsanteckningar fortfarande cirkulerade på Handels 10 år efter att jag gått ut …

När jag pluggade satt jag dessutom ofta och läste på nätterna. Då blev jag inte störd och hade lättare att koncentrera mig än när vi satt på biblioteket eller i skolan. Samma sak i början av mitt entreprenörskap, jag gjorde alla mer krävande arbetsuppgifter när barnen lagt sig och det äntligen var tyst i huset. Dagtid, med telefoner och mejl, kunde jag inte fokusera på större saker.

Sedan flera år tillbaka klarar inte längre min kropp att jobba kvällar, nätter eller helger, så jag har fått hitta andra sätt att lyckas fokusera. Till exempel ”koncentrations-brus” eller musik i öronen, och min egen Planeringsdagbok för ett magiskt liv. Att jag är egen är också en förutsättning för mig – när jag jobbade ”på kontor” senast ledde det till min första utmattningsdepression redan vid trettio.

Det där med hyperaktiviteten var också lite svårt att få syn på först, för jag trodde det handlade om att vara utåtagerande, hamna i konflikter och aldrig kunna sitta still.

Men för mig handlar det om att nästan alltid ha någon kroppsdel i rörelse, även om du sitter still (vicka på foten, bita mig i kinden, pilla på mina naglar, på mobilen eller, som ung, snurra på håret så att jag idag inte har mycket hår kvar …), alltid gå om dem framför mig, alltid gå i rulltrappan, undvika att behöva vänta på bussen eller stå en kö, ha svårt för att lägga sig och vila och svårt att somna på kvällen, och att ha dåligt tålamod med långsamhet, om det så är hos andra människor, i en film eller i livet. Det måste hända något hela tiden.

Det handlar om en inre drivkraft att alltid göra något nytt, skapa förändring i livet, att inte trivas med för mycket rutin.

Sen har vi det där med att alltid skjuta upp att komma igång med större projekt för att i sista minuten slå på ”extramotorn”, det vill säga hyperfokusera i flera timmar utan paus – sen är det klart. Pust!

Inte så konstigt att man blir utmattad!

Sammantaget, år efter år, tär allt detta på kroppen och leder ofta till utmattningar, både större och mindre.

I början av livet är man ung, stark och har mycket energi. Och bara sig själv att ta hand om. Då går det kanske ganska bra, om man har skaffat sig strategier för att handskas med utmaningarna. Särskilt om man ser till att jobba med något man gillar och trivs med, som jag har gjort.

Sen, när man inte längre har bara sig själv att ta hand om, utan även en partner och en hel familj – det är ofta då det börjar krackelera. Det är när familjen tillkommer som det plötsligt blir för mycket att hålla ordning på.

Jag är oändligt tacksam över att ha en fantastisk man som varit en sådan klippa och tagit massor av föräldramöten, kört till matcher och hejat på killarnas intressen, när jag inte orkat och behövt vila. Länge hade jag jättedåligt samvete över att inte orka mer, att vi inte kunde ha mer gäster och göra fler roliga utflykter, utan mest var hemma och tog det lugnt. Idag tror jag inte längre att barnen har tagit skada av detta. De har haft en kärleksfull mamma och pappa som älskar dem och varandra, och det är ändå det viktigaste av allt.

Men nu ska det bli ändring på torpet!

Jag har alltså äntligen, efter ett helt års väntan och utredning, fått min adhd-diagnos. Tack och lov! Och med den medicin, som jag redan märker gör all skillnad i världen. Verkligen all skillnad i världen.

När jag började den här resan var jag oerhört tveksam till medicin. Det har jag varit hela mitt liv, jag har nästan aldrig tagit något starkare än Alvedon.

Jag var livrädd för att den skulle ta bort det som jag betraktar som mina superkrafter: Kreativiteten, min inre drivkraft att hela tiden utvecklas och göra nya saker, mitt starka engagemang och passion för det jag gör och min klara intuition.

Alla dessa egenskaper tackar jag adhd:n för och är oändligt tacksam för. Utan dem vore jag inte JAG, utan dem skulle jag inte kunna göra det jag sysslar med och älskar.

Men nu har jag under ett drygt års tid sett vad medicinen har gjort för vår son. Hur han äntligen får komma till sin rätt i skolan och hemma, hur han har blommat ut och mår så otroligt mycket bättre på alla sätt. Och hur det påverkar hela familjen, så att vi alla mår bättre.

Så jag vågade prova.

Och det visar sig, även om jag bara provat en kort tid ännu, att det verkar fungera tvärtom mot det jag befarade: Den hjälper mig istället att verkligen kunna använda alla mina superkrafter.

Medicinen gör så att min inre motor – som annars går dygnet runt och som jag bara har lyckats slå av helt genom att lämna kroppen, vilket jag helst inte gör för det är så otroligt smärtsamt att komma tillbaka – äntligen kommer till ro. Det blir lugnt och skönt i bröstet. Jag har kvar hela mitt driv, men lugnet hjälper mig att också få återhämtning, så att jag faktiskt orkar använda drivet till att göra det jag vill.

Den hjälper mig också att fokusera. Det gör att min kreativitet får ännu större utlopp, på ett mindre splittrat sätt.

Det här gör att jag blir mindre trött. Det gör att jag har ork att bygga relationer, skapa mer glädje i mitt liv och göra allt det där som jag inte tidigare har haft energi till.

Jag hoppas kunna inspirera fler att ta vara på sina superkrafter

Det var länge sedan jag sett med så stor tillförsikt och så mycket hopp på ett nytt år. Det ska bli så spännande att se vad detta kan leda vidare till, för mig, min familj och vårt företag.

Jag är så tacksam för att ha fått hjälp. Samtidigt vet jag att det säkert finns många fler där ute som, precis som jag, inte har en aning om att det är just adhd som får dem att bli utmattade gång på gång.

Det är något jag gärna skulle vilja uppmärksamma på något sätt. Att adhd kan se så olika ut. Kanske särskilt för kvinnor som jag själv, som kanske redan gör sin grej och har ordnat livet på ett helt okej sätt, men som ändå inte mår så bra som de skulle kunna, och därför inte når ut i världen på det sätt som de skulle kunna.

För jag vet ju att människor med adhd har enorma gåvor att ge världen. Dessa fantastiska superkrafter får inte spillas, de ska användas. Vi har fått dessa egenskaper av en anledning, och jag är övertygad om att det är för att göra gott i världen. Vi behövs, helt enkelt, precis som alla människor gör.

Har du själv erfarenhet av adhd eller misstänker du att du har det? Känner du igen dig? Kommentera gärna!

Med kärlek,
Carolina

PS. Jag tror inte att adhd är en funktionsnedsättning, tvärtom. Jag tror det är en personlighetstyp som vi behöver i samhället. Jag tror dessutom att människor med adhd kommer att behövas ännu mer i framtiden. Många vittnar om att det sker en energihöjning på jorden just nu. Vi är på väg in i ett nytt paradigm, där vi behöver kunna känna av energier, för det är genom energier vi skapar vår värld. Högkänsliga människor har den förmågan. I det skapandet kommer vi dessutom behöva vara både kreativa och ha drivkraft nog för att kunna skapa våra jobb och den nya värld vi vill se. Jag tror att det föds fler och fler barn med adhd just för att vi kommer behöva den kompetensen i den nya värld som växer fram nu.

En värld där människor med adhd får utrymme att använda sina fantastiska gåvor på bästa sätt ser annorlunda ut än den vi lever i idag. Jag upplever att det finns alla möjligheter för oss att bygga en sådan värld, utifrån det vi redan vet idag och det vi kommer att lära oss framöver.

I framtiden tror jag inte att vi kommer medicinera adhd. Det kommer inte behövas. I det nya samhället vi har chans att bygga upp nu tar vi vara på allas gåvor och talanger genom att alla gör sin grej, det vill säga jobbar med det som de har lättast för och tycker är roligast. Det gör de på det sätt som de mår bäst av, som tar minst energi och ger störst effekt. Vi kommer arbeta väldigt annorlunda än idag, på sätt som gör att vi mår bra av att bidra med våra gåvor istället för att slita ut och stressa sönder oss.

Jag ser enorma möjligheter här. Vi är bara precis i början av att se konturerna av hur en sådan värld skulle kunna se ut. Jag drar mitt strå till stacken genom att hjälpa människor att acceptera och respektera sig själva och sina gåvor, och börja göra sin grej, på sitt sätt.

Tyckte du om det här?

Anmäl dig till mitt nyhetsbrev för att få gratis inspiration från själ & hjärta direkt i din mejlbox! Som ett litet tack får du mitt webinar Bli själsklar – Hitta din inre vägledning & våga börja följa den (värde 500 kr) helt gratis.

Tack för att du finns!

59 Responses to “Äntligen! Jag har blivit med diagnos

  • Tack för inspirerande läsning ❤️!
    Jag är själv högkänslig med en dotter med adhd . Vilken medicin tar du som inte dödar kreativiteten o superkrafterna?
    Mvh Anneli

  • Låter som jag. Hur gör jag för att ta reda på detta?

    • Jag har fått remiss till neuropsykiatrin genom öppenpsykiatrin. Sedan lite mer än 2,5 år är jag sjukskriven för depression och utmattningssyndrom….. är efter händelser överflyttad till öppenpsykiatrin.
      Till att börja med, då det sagt pling hos specialistsjuksköterskan, fick jag fylla i skattningsschema hemma. Ett tillsammans med min samtalskontakt och sedan ett med sjuksköterskan. Detta gjordes bedömning på av psykolog om remiss skulle skrivas och det blev det. Så har det sett ut för mig. Ta kontakt med din vårdcentral och se vad de säger. Kanske kan de slussa vidare!!❣
      Kramar

    • Hej Caroline! Jag gick till vårdcentralen. De gav mig en remiss till neuropsykiatrin och där gjorde de först en screening för att se om de trodde det fanns anledning till utredning, vilket det alltså gjorde. Sedan gjorde de utredningen. Lycka till! ♥ Carolina

  • Härliga fantastiska Caroline,
    Du bjuder så enormt på dig själv, det är så beundransvärt och visar vilken fantastisk kreativ person du är. Härligt!

    // Med vänlig hälsning, AnneSofie med Slöjdmagasinet

  • Jag är högkänslig,men man kanske skulle be igen att få en utredning! Känner så väl igen mig i allt du skriver! Kram❤

    • Hej Åse! Ja, om du har läst på och känner det stämmer på dig så gör gärna det. ♥ Carolina

  • Vilken fint skriven text! Så härligt att läsa att du funnit dig själv och kan hitta vidare på din väg. Det låter verkligen som pusselbitarna i ditt liv funnit sin plats. Så glad för din skull. Kramar

    • Tack Nina! Ja, det är så det känns. Stor kram tillbaka! ♥ Carolina

  • Skriv gärna svar så fler kan läsa, även jag undrar om diagnostisering och medicin./ Eva

    • Haha, det är tydligen fler än jag som har svårt att vänta på svar här, kanske inte så konstigt med tanke på ämnet … ;) Själv firade jag 17 år sedan vår förlovning med min man igår och prioriterade inte att svara på bloggen just då. Men nu så. :) Jag tar Concerta, men det finns många andra mediciner som också fungerar bra, man måste prova sig fram till den som fungerar för en själv. Bra att veta är dock att ca 30-40% inte upplever att medicin hjälper, så jag är mycket tacksam för att det fungerar på mig. Vad gäller diagnosticeringen så läste jag ju på själv mycket först eftersom vår son gick igenom utredningen först, och när jag själv kände mig säker på vad det handlade om tog jag kontakt med vårdcentralen, som skickade mig vidare till neuropsykiatrin. Där gjordes först en screening för att se om det fanns anledning att göra en utredning, och sedan utredningen. För mig tog det drygt ett år hela processen, men det kan gå snabbare. Lycka till! Med kärlek ♥ Carolina

  • Tack! Jag har barn med add, men inte tänkt att jag kanske har det själv. Har väl tänkt tanken någon gång, men nu ska Jag läsa på lite mera. Tack för att du skrev detta! Tack för att du inspirerar.

  • Jag har också börjat tänka dessa tankar och undrar hur du gick tillväga? Vilken sjukvård tog du kontakt med?

    • Hej Caroline! Jag gick till vårdcentralen, de skrev remiss vidare. Lycka till! ♥ Carolina

  • Hej
    Texten kunde lika gärna handla om mig… har en son med adhd och har bestämt mig för att kolla upp det vad det gäller mig själv också Tack

  • Tack för att du delar med dig och belyser ämnet högkänslig kontra ADHD. Jag jobbar som samtalsresurs inom primärvården och kan ibland se det hos människor att det förväxlas. Det är inte alltid samma sak men ibland. Har också en del ”andliga” vänner som starkt ger uttryck till att ej vara positivt inställd till medicinering MEN jag ser ofta att människor blir hjälpta så tack för att du delar med dig.
    Du är fantastisk och gör ett enormt arbete med att sprida inspiration på ett vackert sätt.
    MVH Annika Holm:)

  • Tack, så inspirerande läsning. Jag har adhd i familjen, och det har gjort, att jag intresserat mig för denna diagnos, och försökt lära mig om den. Det jag kommit fram till, är att jag älskar adhd-människor. Det är verkligen människor med speciella gåvor, och det är människor som alltid kommer och klara sig här i livet. Tack Carolina❣

    • Tack, Marianne, så fint skrivet! Det värmer att höra. Stor kram! ♥ Carolina

  • Känner absolut igen mig i det du skriver. Är också en snäll och lugn flicka som blev diagnostiserad för 4 år sedan. Jag skriver och jobbar väldigt mkt med adhd, ångest o depression så kika gärna in min blogg ☺️

  • Så underbart skrivet, så klockrent! Det du skriver sist om utveckling av människosläktet är något jag också funderat på: att det behövs högkänslighet, simultankapacitet, göra många saker samtidigt. Kanske det är ett naturligt steg i utvecklingen? Vi stimulerar våra hjärnor med allt mer information som ska filtreras, inte bara sociala medier, men chefen förväntar sig att du håller dig uppdaterad om omvärlden varenda dag, det finns ju gooogle? Neanderthalare och sen Homo Sapiens, sen kom…. Homo Adhd-iens? ;)

    • Tack, Maria! Det är lite så jag tänker också. :) Ska bli intressant att följa utvecklingen. ♥ Carolina

  • Vilken aha-känsla din berättelse gav mig Carolina! Känner igen mig i allt, så hädanefter ska jag vara ”snällare” med mig själv
    Kärlek till dig, och ett stort tack!

    • Tack, Nikkan! Vad glad jag blir att höra det, viktigt att vara snäll med sig själv! Kärlek ♥ Carolina

  • Oj! Wow! Jag känner igen mig preciiiiiiis. Tack!!!!

  • Oj, så jag känner igen mig. Har sedan en tid tillbaka börjat läsa mycket om högkänslighet och känner igen mig. Får nu en tankeställare av din text här. Fint skrivet ❤

  • Kunde varit min text Möttes av en läkare som sa – mycket talar för adhd men det finns en sak som talar så starkt emot så jag vet att du inte har adhd.
    Jaha, vad?
    – jo, du har läst högskola, är högpresterande och har familj….

    • Då hade han inte läst den senaste forskningen om adhd och kvinnor med hög begåvning, som tidigt hittar strategier för att hantera utmaningarna, vilket gör att det inte ”syns” lika mycket. Det enda sättet man brukar upptäcka det på är upprepade utmattningsdepressioner. Gå tillbaka och be honom/henne läsa på. Lycka till! ♥ Carolina

  • Hej Karolina,

    stort tack för en väldigt insiktsgivande läsning.. jag känner igen mig på massor av de punkter du beskriver.. har också gått in i väggen flera gånger i mitt liv och gör numera min grej efter att ha upptäckt den via din fantastiska e-kurs 2016/2014 och äntligen vågat satsa på något nytt och för mig helt okänt. Men jag mår fortfarande inte helt bra utan känner mig ofta helt utmattad på kvällarna och orkar inte riktigt med dagarna även om jag älskar det jag gör numera. Har ofta funderat på om de är rätt att fortsätta som egen när jag ofta upplever det som så slitsamt även om det ger så oerhört mycket glädje och kraft på samma gång. Kanske det finns vägar framåt för att ändå kunna ta vara på min gåva och kunna få ge omvärlden mer av den? Stort tack för att du delar med dig så av dina egna erfarenheter!

    Varma kramar
    Lotta på Bönan & Roten med pralinmakeriet Coeur de Praline

    • Tack, Lotta! Jag önskar verkligen att du hittar ditt sätt att ta vara på din gåva och om möjligt inte låter det hindra dig från att göra din grej. Jag tror att om jag inte gjorde min grej skulle det vara ännu värre. Då hade jag kanske blivit förtidspensionerad istället. Att göra sin grej är extra viktigt för oss, men ibland räcker, som sagt, inte ens det, utan man behöver ännu mer hjälp. Kanske i form av medicin, kanske på annat sätt. Att till exempel ordna sitt företagande så att man har mycket hjälp, bara gör sin grej och inget annat och kan jobba lite färre timmar kan räcka en bra bit på vägen. Jag önskar dig varmt och innerligt lycka till! Varm kram ♥ Carolina

  • Oj, så mycket jag känner igen i din ”bakgrund”! I samband med senaste sjukskrivningen fick jag en väldigt bra rehabkontakt, som efter två träffar sa ”jag tror att du har aspberger”.

    Jag fick göra en ”första” screening via psykkliniken här med resultatet ”ja, det är mycket troligt att du har någon form av adhd/aspberger eller så, men eftersom du klarar av ditt liv utan hjälp så har vi inte resurser för att låta dig gå igenom en full bedömning”… (Klarar man verkligen sitt liv om man blir utbränd eller ligger på gränsen ”stup i ett”?)

    Nåja, jag bestämde mig för att ”låtsas-ge” mig en sådan diagnos. Inte så att jag går omkring och säger att jag har en diagnos, men det hjälper mig själv att hantera mitt mående… Men egentligen skulle det vara ganska skönt att kunna säga till andra (arbetsgivare, kollegor t ex) att jag har en diagnos…

    • Hej Maria och tack för ditt inlägg! Nej, jag tycker verkligen inte att man ”klarar sitt liv” om man gång på gång går in i väggen. Dessutom riskerar man genom stressen det innebär för kroppen att det förvärras och leder vidare till depressioner, ångest och mer ”fysiska sjukdomar” som kommer av stress. Det känns som ett väldigt kortsiktigt resonemang att säga så. Det låter bra att du tar hand om dig i enlighet med det du tror att du har, men det vore naturligtvis ännu bättre om du fick det bekräftat och därmed kunde informera till exempel arbetsgivare om din situation, så att du får de hjälpmedel som finns och kan behövas. Jag önskar dig varmt och innerligt lycka till! Kram ♥ Carolina

  • Tack. Mitt i prick! Har försökt beskriva hur det känns på min blogg (nillafokus.wordpress.com). Det är svårt, men har nytta av att skriva av mig och hoppas det är till nytta för någon annan också.

  • Hej Carolina. Det var tufft att läsa genom hela inlägget då jag läste med gråten i halsen. Jag känner igen mig i det du skriver. Jag har tagit mig genom en högskoleingenjörsexamen med väldigt mycket slit. Jag trodde att jag bara va skoltrött. Men sen kom verkligheten ikapp med att vilja prestera och glänsa på jobbet samtidigt som jag bildade familj. Har genom åren haft en hel del åkommor som viftats bort med förklaringen, stress. Tillslut kraschade jag och blevstämplad med utmattningssyndrom och därmed kunde jag börja knapra antidepressiva. Efter 2 år så kände jag att det kan inte vara depression. Satte ut medicinen och fick vården att gå djupare. Fick därmed min adhd diagnos för bara 3 månader sen. Är betydligt bättre nu. Dock inser jag att jag saknar en grej som du berör… ett yrke som jag brinner för. Känns som om jag helt plötsligt vaknat upp och känner mig vilsen. Är 35 år och vet inte riktigt vad jag ska göra med mitt liv. Det enda jag vet är att jag har en brinnande längtan över att få ägna mig åt något av värde, inte enbart för mig men något som också gör skillnad för andra. Jag är nyfiken på om det finns möjlighet att komma i kontakt med dig via mail?

    Bästa hälsningar och gott nytt år
    Atheer

    • Hej Atheer! Så skönt att höra att du äntligen hittat rätt gällande diagnosen. Och så glad att du inser hur viktigt det är att hitta din grej och att du har en längtan efter det. Det är första steget! Att göra sin grej är något som jag försöker inspirera så mycket som möjligt om, bland annat genom min e-kurs Gör din grej, mina Inspirationsdagar Gör din grej, mycket av det jag skriver om i blogg, nyhetsbrev och på Facebook, och snart även i en bok på väg ut. Det jag skulle rekommendera dig varmt är min e-kurs Gör din grej, men den börjar inte igen förrän till hösten. Tills dess finns mini-e-kursen Gör din grej, som bara är tre veckor, men som kanske kunde vara ett startskott på resan så länge? Du hittar den här, skrolla ner lite på sidan bara: http://carolinagardheim.se/gor-din-grej/. Jag önskar dig varmt och innerligt lycka till! ♥ Carolina

  • Just nu sjukskriven för 3e omgången utmattning… Min äldsta dotter har Asperger och den yngre kanske ska kollas för liknande när jag friskat på mig.
    Har den senaste tiden läst mycket på olika ställen om ADHD, kanske gäller mig också känner jag mer och mer. Jag vill ut och rädda världen, men orkar ju inte nånting alls just nu. Å kanske behöver chilla lite istället och fokusera på mig själv. De vill att jag ska igång och jobba den 10/1, vi får väl se.
    Tack för information och inspiration.
    Får se vart jag hamnar, men kommer absolut att kolla upp det här med ADHD….

  • GRATTIS TILL DIAGNOSEN!!!
    Redan när du nämnde detta på Inspirationsdaharna, så fick jag ”aha-upplevelsen”. HSP, kroniskt deprimerad, återkommande sjukskrivningar för utbrändhet…allt stämmer. I detta inlägg blev jag dock full i skratt… att inte kunna stå och vänta i köer, att armbåga sig förbi i folkmassor för att det går för långsamt. Ja, det här är definitivt värt att studera närmare.
    Stort tack för att du belyser och för in nyansering i vad adhd är för något!

  • Gott nytt år 2017 och God fortsättning
    Varmast Tack för att du delade med dig Carolina
    Ett stort mynt ramlade ner här; kändes som om jag läste om mig själv hela vägen!! Otåligheten, vill rädda världen,
    ändlöst med idéer som jag inte lyckas/orkar genomföra, Vill Allt!
    Om inte jobben inom vården och annat kört mig i väggen så har mina egna krav på mig själv gjort det!! Hejdlöst!!
    Har alltid varit Hyper med allt möjligt; tal, effektivitet mm!
    Fick ju diagnosen ME 2012, men många olika faktorer ligger till grund för den: utmattningssyndrom, olika stressfaktorer, infektioner mm!!
    Blev skickad på en psykiatriutredning 2009, men fick ingen diagnos då!
    Det var mycket frågor om aggressivitet och utåtagerande som inte stämde in på mig!
    Väntar nu på återkoppling på min TMU (utredning beställd av FK) som gjorts under hösten! Får se vad de kommit fram till!
    Många med ME-diagnos har även adhd har det visat sig!
    Jag känner nu att jag skulle vilja ha en adhd-utredning, den skulle nog ge mig svar och stöd för vad jag känner inom mig!!

    • Gott nytt år, Anne, och tack! Jag hoppas innerligt att du får hjälp vidare och hittar rätt. Hejar på dig! ♥ Carolina

  • Hej. Tack för intressant läsning. Är själv sjukskriven för hundrafemtioelfte gången pga utmattning och ångest. Några läkare har genom åren snuddar vid adhd/add men så fort jag sagt att jag hade bra betyg i skolan så har de lagt det åt sidan.
    Där jag bor är det flera år långa köer till npf-utredningar via öppenpsykiatrin. Har en vuxen son som fick utredning relativt fort via BuP, och ja, han har ADD (som idag heter ADHD), vilket inte uppdagades förrän på gymnasiet. Vi är väldigt lika jag och min son Och en läkare på psyk sa till mig att jag troligtvis skulle bli hjälpt av Concerta men eftersom jag inte har den diagnosen så fick han inte heller förskriva det.
    Min sambo har väntat på npf-utredning i snart 3 år. Det känns som de resonerar att personer över 40 som ”klarat sig” hittills inte behöver nån diagnos. När det faktiskt kan vara PRECIS det de behöver för att orka fungera utan att ständigt rasa ihop. Det är faktiskt helt sjukt!!

    • Hej Fia, och tack. Det verkar som om kunskapen om den senaste forskningen om adhd inte är riktigt spridd överallt, det gör det ännu viktigare att prata om det. Det är ju fruktansvärt viktigt att hjälpa människor att orka hela livet. Det finns många som blivit förtidspensionerade för att de inte fått hjälp, och vilken kostnad innebär inte det för både samhälle och individ! Det här känns jätteviktigt att belysa. Jag hoppas innerligt att du och din familj får hjälp snart. Att en familjemedlem, som din son, har fått diagnos brukar väg tungt i screeningen, som jag förstår det, då det till stor del är ärftligt, så jag hoppas det kan hjälpa till. Önskar dig all lycka till! ♥ Carolina

  • Tack underbara du för att du kommit ut och med det belyser något oerhört viktigt! Du ger ADHD både perspektiv och ett ansikte. Igenkänningsfaktorerna är många och jag är övertygad om att detta är så viktigt för alla oss kvinnor, som liksom du, alltid kopplat ADHD till stökiga killar.

    Stort tack för att du bjuder så innerligt på dig och inspirerar!

  • Åh, vad jag känner igen mig!
    Idag är jag sjukpensionär med fibromyalgi. Allt för att hela jag alltid gått på högvarv och varit superduktig och lyckad. Har, som vuxen, läst på universitetet i 3+3 år med hus på landet, 3 barn, djur, man med egna intressen och gått ut som en av de bästa på kursen
    Nu är det svårt för läkarna att säga om det är ADHD eller min sjukdom så visar sig med samma symptom.
    Det vore dock kul att testa om det går att göra något åt konsentrationsproblemen och alla andra saker.

    Tack och lycka till!

  • Det du skriver är en ögonöppnare för mig. Kan det vara adhd och inte hsp? Skall fråga min läkare om detta och tar med din text för den förklarar det så bra. TACK! <3 :)

    • Så glad om det kan vara en ögonöppnare för dig! Alltid bra att utforska alla möjligheter, så att du får rätt hjälp. Lycka till! ♥ Carolina

  • Fick en tår i ögat när jag började läsa detta inlägg, satt på bussen och kunde först inte läsa vidare då jag blev så berörd… herregud vilken fullträff för var jag befinner mig i livet just nu! Allt stämde klockrent in på mig och den jag är som person. Konstaterade HSP för nåt år sedan men har aldrig någonsin reflekterat över adhd tidigare. Att jag som liten flicka var tyst, lugn, blyg och ”duktig” skulle vara i närheten av adhd finns liksom inte på kartan… ska verkligen ta upp detta med min psykolog nästa gång. Har redan varit inne på diagnosen/dragen bipolaritet med tanke på mina lätt ”maniska” perioder och brinnande engagemang som sällan går att stoppa utan jag kör på tills jag stupar istället… men ingen utredning är gjord då jag är fullt fungerande och framgångsrik i övrigt (förutom att jag då gått in i väggen…)…. Ja, verkligen intressant! Tusen tack för att du delar med dig!

    • Tack, Johanna! Att bli berörd av något brukar vara att ett tecken på att det finns något viktigt där, så jättebra om du kan prata vidare om det med din psykolog. Hoppas du får bra hjälp, oavsett vad det är! ♥ Carolina

Kommentera gärna!