Vågar jag följa mitt hjärta även om resten av familjen är emot?

Det finns inget så karismatiskt som en människa i kontakt med sin inre vägledningHej fantastiska du!

Jag hade längtat till havet i många år. Det hade min man också. Vi hade rest runt hela Stockholm, från Trosa till Sigtuna, och tittat på platser vid vattnet.

Men det var något särskilt med Vaxholm. Varje gång vi åkte dit var det som att energin i familjen höjdes, alla blev lite gladare. Och när vi åkte hem efter utflykten – varenda gång! – var det som om en våt filt lades över bilen, barnen började bråka och vi blev trötta.

Det här stärkte förstås min längtan efter att en dag kunna flytta dit. Tänk att vara i den höga energin jämt …

Men jag förstod bara inte hur det skulle gå till! Det kändes helt, totalt, tok-omöjligt. Huspriserna var för alldeles höga för oss, och det fanns inga företagslokaler i den storlek som vi behövde (vi hade då en lagerlokal på 360 m2 för alla våra produkter).

Dessutom ville barnen inte flytta, och maken var utmattad och orkade inte med en flytt, även om också han ville till havet, så småningom.

Ändå var det en liten röst inom mig som fortsatte att viska: Ni ska flytta. Efter hand sa den lite högre: Ni ska flytta! Och till slut kändes det som att den skrek i mina öron: NI SKA FLYTTA!!!

Jag visste inte vad jag skulle göra. Kunde jag verkligen följa den här inre rösten som ville att vi skulle flytta, trots att resten av min familj inte ville eller orkade det? Det är trots allt en jättegrej att flytta både en familj på fyra personer och dessutom ett helt företag.

Men jag hade inte förstått att jag inte var ensam i det här …

Jag hade inte förstått att jag hade fått den här längtan av en anledning: Att jag skulle följa den. Jag hade inte förstått att det betydde att jag skulle få hjälp att göra det, så länge jag höll dörren öppen och drömmen levande.

Först fick vi veta att vi kunde stycka vår tomt och bygga ett till hus på den. Att sälja två hus skulle naturligtvis ge mer pengar än att sälja ett och kanske skapa möjligheten att kunna köpa ett hus vi ville där vi ville. Sagt och gjort.

Sen ringde det en dag en man som sa att hans företag kunde sköta vårt lager och distribution till både lägre kostnad och högre kvalitet än vi själva kunde göra. Det trodde vi inte alls, men vi bad honom ändå komma och berätta hur han hade tänkt sig det hela. Det visade sig att han hade rätt! Och snart hade vi bestämt oss för att outsourca vårt lager, som hade orsakat oss mängder av stress och sömnlösa nätter och gjort min kära make utmattad. Det här betydde att vi gick från att vara sju anställda till tre, inklusive oss själva. De 350 kvadratmetrarna behövdes inte längre!

Då dök Drömhuset upp – centralt på Vaxön, med två hus på tomten: ett att bo i och ett där vi kunde ha kontoret! När jag såg annonsen började mina knän att skaka och det kändes som att jag fick feber: Det var VÅRT hus! Jag bara visste det.

Men så stod jag där med en utmattad make och två barn som inte alls ville flytta. Jag, som när vi bildade familj hade lovat mig själv att inte flytta barnen, eftersom jag själv var med om flera flyttar under min uppväxt och alltid hade avundats dem som hade barndomsvänner från småbarnsåren kvar.

Jag var helt rådvill!

Jag rådfrågade mina Ängla-kort och varenda gång jag ställde frågan Ska vi flytta? kom kortet upp där det stod ”A happy move to a new home or place of employment is in the works. This movement will usher in positive new energy.” … Överallt läste jag om flyttar som lett till positiva saker. Min mage fortsatte att säga JA, JA, JA.

Till slut satt jag i sängen en kväll, helt utmattad för att jag inte hade kunnat sova av oro för beslutet – skulle jag verkligen rycka upp hela min familj mot deras vilja bara för att jag längtade till havet?

Jag bestämde mig för att testa min inre vägledning, min själ eller vem eller vilka det nu var som envisades med att säga åt mig att flytta, en sista gång.

Jag tog fram min kortlek och bestämde mig för att lägga Harpan, en patiens jag lärde mig som liten och ofta återvänt till sedan dess för en stunds lugn och ro. Men nu sa jag rakt ut i luften innan jag började lägga:

– Om det verkligen är så att vi ska flytta, om det verkligen kommer att leda till att alla i familjen får det bättre, så får ni ge mig ett tydligt besked genom att se till att den här patiensen går ut nu. Gör den det lovar jag att börja buda på det här huset och sätta igång flytten.

Jag började lägga patiensen. Den gick ut.

Jag vågade inte riktigt tro att det var sant. Jag menar, det kunde ju ha varit en slump, eller hur? Så jag gjorde det igen. Den gick ut igen. Och igen. Och igen. Och igen.

När jag lagt patiensen sju gånger i rad, och den hade gått ut sju gånger – 7 gånger! – i rad, vågade jag inte lägga en gång till! (Jag vet, det här låter helt galet, men det är helt sant och en anledning till att jag idag aldrig säger att något är omöjligt!)

Till slut var jag övertygad, jag hade fått mitt svar: Det kommer att bli bra för hela familjen. Det handlar inte bara om min önskan om att bo vid havet. Så jag lade ett bud på huset. Och resten är historia.

Det är nu fem och ett halvt år sedan vi flyttade till Vaxholm. Min inre vägledning hade rätt. Alla i familjen, inklusive företaget, mår bättre här. Vi har höjt energin rejält och det har hänt massor. Jag är så otroligt tacksam att jag lyssnade på min själ och vågade ta steget, trots att jag just då inte trodde att jag hade min familj med mig.

Har du varit i en situation där du velat något väldigt gärna, men inte har vågat ta steget för att du tror att du har resten av familjen emot dig?

Då kanske det kan inspirera att höra det här:

När jag väl hade tagit beslutet, satte ner foten och förklarade hur viktigt det var för mig att vi flyttade, och att jag var övertygad om att det skulle bli bättre för alla, då smälte motståndet jag upplevt ner. Dag förstod genast och var på. Barnen kunde också ta det till sig och alltihop gick bättre än jag hade kunnat hoppas.

Så tror jag att det ofta är. Vi är så rädda för det motstånd vi upplever – det motstånd som finns mest för att vi ännu inte tagit beslutet och därför sprider rädsla omkring oss – att vi låter bli att ta beslutet vi egentligen vill.

Men när vi väl tagit beslutet ändras energin och blir istället en riktad stråle mot en vision med kraften att få med sig människorna omkring oss. Andra känner när vi är grundade och kommer från vår inre vägledning. De sätter sig mest emot när vi själva är osäkra.

Det finns inget så karismatiskt som en människa i kontakt med sin inre vägledning. Henne vill vi lära känna, henne vill vi vara med, henne vill vi följa.

Men vi kommer inte dit om vi inte vågar hoppa. Om vi inte vågar agera på vår inre vägledning, trots att det kanske känns helt galet läskigt.

Och det är det som är hela grejen. Din själ vill att du ska växa. Att du ska utmana dig själv.

Bara för den fantastiska glädjen, den hisnande känslan av att verkligen leva, när fallskärmen vecklar ut sig och du flyger!

Har du följt din inre vägledning? Hur gick det? Om inte, vad hindrade dig? Kommentera gärna!

Med kärlek,
Carolina

Carolina Gårdheim är grundare av Kreativ Insikt, författare & diplomerad coach för kreativa kvinnor med stora hjärtan, själar & drömmar. Anmäl dig till hennes inspirerande nyhetsbrev för att få stöd i att skapa ditt drömliv från hjärtat. Just nu får du samtidigt ta del av hennes webinar Bli själsklar – hitta din inre vägledning & våga börja följa den (värde 500 kr) helt gratis! Anmäl dig på CarolinaGardheim.se eller www.kreativinsikt.se.

Tyckte du om det här?

Anmäl dig till mitt nyhetsbrev för att få gratis inspiration från själ & hjärta direkt i din mejlbox! Som ett litet tack får du mitt webinar Bli själsklar – Hitta din inre vägledning & våga börja följa den (värde 500 kr) helt gratis.

Tack för att du finns!

3 Responses to “Vågar jag följa mitt hjärta även om resten av familjen är emot?

  • Tack <3 <3 <3

  • Tack för att du delar med dig av din fantastiska historia :-) Jag och min familj står inför ett lika stort äventyr.. Vi vågade klivet att sälja vårt lilla radhus där vi aldrig riktigt känt oss som hemma. Vi har mellanlandat i ett lånat hus i väntan på att antingen bygga eller hitta nåt nytt. Snart har det gått två år och byggplanerna drar ut på tiden….jag tror inte att det är rätt väg att gå.. Nu har vi hittat ett hus några mil utanför stan och vi börjar tänka om.. Vi har alltid känt ett lugn i detta mindre samhälle….kanske att vi ska våga tänka nytt!! En nystart för oss alla. Men hur vet man att man gör rätt? Hur ska man tyda rädslan man känner? Rädslan efter det nya, även om det kanske är rätt…?

    • Vad spännande, Sara! För mig är det så att om jag känner entusiasm och nyfikenhet inför något är det ett tecken att det är rätt, även om det känns lite läskigt. Det som är fel känns bara stumt, instängt, tråkigt, ingen energi runt. Kanske det kan hjälpa dig? Lycka till! ♥ Carolina

Kommentera gärna!