Shaman? Jag!??

När du vågar glänta på dörren till din innersta sanning och låta den leda ditt liv faller allting på plats och du blir ett med dig själv. Foto: Lisa Fabrega, coachHej fantastiska du!

Så fort den stolta, vackra, färgstarka kvinnan framför mig öppnade munnen började mina tårar rinna. De rann och rann och rann och rann, alltmedan hon ledde oss genom olika övningar, berättade om sin egen resa och delade sin visdom som gick rakt in i mitt hjärta. De slutade inte att rinna förrän passet var slut, två timmar senare.

Jag hade aldrig varit med om något liknande tidigare och förstod ingenting. Vad ville detta säga mig? För jag insåg ju att det måste vara något verkligt viktigt! Aldrig i mitt liv hade jag blivit berörd på en så otroligt djup nivå, en nivå som jag kände förmodligen hade varit helt stängd för mig fram till detta ögonblick.

Den här kvinnan – det hon sa, gjorde och var – låste på något sätt upp en del av mig som varit djupt, djupt fördold i mitt inre, en del som jag inte tidigare varit förmögen att närma mig, för jag hade inte ens vetat att den fanns.

Kvinnan som nått fram till mitt innersta på detta sätt var Shaman. Jag hade inte tidigare personligen mött någon Shaman, och kände egentligen inte till särskilt mycket om shamanism. När jag hörde ordet tänkte jag på svetthyddor, trumresor, totempålar och kraftdjur och det var ingenting jag associerade med mig själv.

Men efter den här händelsen blev jag ju tvungen att fråga mig själv: Varför blev jag så otroligt berörd av det här? Det måste ju betyda någonting.

Till slut, efter många om och men, närmade jag mig långsamt, frågan: Kunde det möjligen vara så att jag … (och jag vågade till en början knappt tänka tanken, dels för att det kändes så främmande för mig och dels för att det nästan kändes hädiskt på något sätt, för jag hade sådan enorm respekt för den här kvinnan och hennes visdom och förmågor, som jag själv inte tyckte jag var i närheten av) … kunde det möjligen vara så att jag … på något sätt … innerst inne … i ett tidigare liv? … egentligen … var … … … Shaman? Jag???

Jag kunde inte tro det.

Framför allt var jag rädd. Den kvinnliga Shamanen hade nämligen berättat för oss om sitt eget uppvaknande, och det var väldigt dramatiskt. Jag ville inte gå igenom samma sak. Jag var livrädd!

När rädslorna härjade som värst, när jag ville stänga ner allt och återvända till livet så som det var innan den här starka upplevelsen, hade jag ett samtal med min coach, som sa till mig: Kom ihåg att du alltid kan tacka nej. Du kan alltid säga stopp. Det är du som är ledaren i ditt rike. Och du kan be om att det ska gå lugnt tillväga! ”Ask for grace and ease”. Det tog jag till mig, det kändes sant och viktigt i mitt hjärta, och gjorde att jag vågade ta nästa steg.

Jag bestämde mig för att be om att få prata med Shaman-kvinnan för att se om hon kunde hjälpa mig att ta reda på vad det här handlade om.

När jag fick tala med henne, sa jag att jag absolut inte trodde att jag var Shaman (för det hade ju varit skrattretande!), men att jag trodde att det kanske var dags att kliva ännu mer in i den roll som Prästinna, som jag utforskat det senaste året, en av mina arketyper som jag kommit att både acceptera och omfamna?

Hon gav mig en övning att göra, där jag vid ett tillfälle skulle säga ”I am …” och så det epitet som kom till mig, t ex ”I am a Priestess/Healer/Mystic/Shaman/…” eller vad det nu var som ville komma fram.

När jag förberedde mig för att göra övningen bestämde jag mig för att jag skulle säga ”I am a Priestess”, det kändes ganska bekvämt och fortfarande ändå spännande. Jag började, gick igenom alla steg, kände mig närvarande och såg fram emot att få göra anspråk på och med kraft kliva in i min roll som Prästinna.

Men när jag kom till I am-stället i övningen kunde jag inte längre styra mig själv, utan från det allra djupaste stället inom mig vällde ett rop fram, medan tårarna rann som floder nedför mina kinder: I AM A SHAMAN! I am a Shaman! I am a Shaman. I AM a Shaman …

Det var otroligt förlösande och någonting helades i mig i det ögonblicket. Det var fortfarande skrämmande för mitt ego, men den här djupa nivån av vetskap överröstade alla rädslor. Jag visste att det var sant, på den allra djupaste nivån i mig.

Shamanen hade berättat att det är ganska vanligt att människor som i tidigare liv haft starka krafter och blivit dödade för det, i dödsögonblicket skrivit ”livskontrakt” som gick ut på att stänga av de här krafterna, att inte visa sig som dem de var, för det var inte tryggt. De kunde bli dödade om de var sig själva.

När jag lugnat mig efter I am-övningen satte jag mig därför och mediterade och bad min guide att visa mig om detta gällde mig, eller om det var något annat som hänt, som fått mig att så totalt stänga av den här kunskapen om mig själv.

Omedelbart blev jag transporterad till ett annat, tidigare liv. Allt var oerhört levande och väldigt skrämmande. Jag var Shaman i en indianstam någonstans i Nordamerika, fastbunden vid ett träd, och omringad av våldsamma krigare till häst och fots. Vid ett annat träd såg jag min guide, som här var samtidigt på jorden som jag, även han Shaman, även han fastbunden. Lite längre bort, runt omkring, kunde jag se hela våra stammar liggande på marken – slaktade, varenda en av dem! Det var bara vi kvar, och vi kände att vi hade misslyckats med vår uppgift. Vi hade inte lyckats varna vårt folk och förhindra denna massaker.

I det ögonblick våra halsar samtidigt blev avskurna såg vi varandra i ögonen och bestämde: Från och med nu stänger vi ner våra krafter. Och från och med nu är vi bara en i taget på jorden – den andra är guide på andra sidan, med syfte att skydda och upprätthålla kontraktet.

Nu rann tårarna igen … Jag har varit medveten om min guide (en kortväxt, stilig indian vid namn Knackande Trädet, med mängder av fjädrar, otroligt varma ögon och en enorm humor) i tjugo år och länge vetat att vi turas om att vara på jorden. Men jag har aldrig vetat varför …

Nu kunde vi tillsammans skriva ett nytt livskontrakt, som utgick från det här livet och den situation som är nu. För nu är det inte längre farligt att visa våra krafter. Tvärtom! De behövs nu. De behövs för att hjälpa människor att hela sina sår, hitta hem, förstå var de kommer ifrån och hur vi kan skapa en ännu bättre jord tillsammans.

När jag av nyfikenhet började lära mig mer om shamanism förstod jag att jag på en nivå varit Shaman hela livet, även om jag inte vetat om det eller kallat det så. Shamanen är den, lärde jag mig, som är kontakten mellan himmel och jord och som påminner människor om vilka de egentligen är och vad de gör här. Jag kunde se att det faktiskt är vad jag gör hela tiden i min verksamhet! Jag hade varit Shaman – på mitt sätt! – utan att veta om det.

Men nu förstod jag också att det var dags att kliva in i den här delen av mig mer medvetet, och att släppa fram fler av de kunskaper och förmågor som jag har med mig, men som varit avstängda på grund av det tidigare livskontraktet.

Plötsligt började det hända saker.

Jag hamnade i situationer som jag tidigare inte hade haft en aning om hur jag skulle hantera, där jag nu visste precis vad jag skulle göra, och agerade med en självklarhet och pondus som förvånade mig.

Plötsligt rensade jag energier, gjorde ceremonier som jag förstod hade speciella syften, men som jag inte visste var de kom ifrån och aldrig tidigare gjort, och sjöng sånger som kom från en plats inom mig som jag inte hade vetat existerat. Jag fick en ännu starkare kanal, började kanalisera, och få till mig kraftfulla budskap, både till mig själv, min tribe och mina klienter.

Jag blev vägledd att gå en kurs i Shamanism, och steg för steg upptäckte jag nya saker som jag älskade och som jag upptäckte var en del av mig: När vi gjorde energibehandlingar gjorde jag spontant saker som jag inte visste vad det handlade om, men som kursledaren berättade var sånt som Shamaner brukade göra. När jag första gången slog på min trumma kände jag mig helt och hållet HEL för första gången i livet. Jag blev överlycklig!

Det här har pågått ett bra tag nu, men jag har inte kunnat förmå mig att kalla mig själv Shaman utåt. Jag har fortfarande haft alltför stor respekt för de ”riktiga” Shamaner jag träffat för att kunna kalla mig själv för det.

Tills nu.

Inför den retreat-vecka i Italien med fjorton fantastiska kvinnliga entreprenörer, där jag är just nu när jag skriver det här, hade jag bestämt mig för att tona ner de här delen av mig. Jag tänkte vara lite mer strikt, fokusera lite mer på entreprenörskap, ta det lite försiktigt med mina ”voodoo-grejer”, som mina killar brukar kalla det mamma håller på med. Det var trots allt fem kvinnor på retreaten som jag inte kände sedan tidigare, och jag visste inte vad de hade för förväntningar eller hur de skulle reagera inför något sånt.

Men så var det den där första sessionen vi hade … Under en meditation blev en av tjejerna lite illamående och fick ont i magen när något obehagligt kom upp. Utan att tänka efter stegade jag fram till henne med min skallra (som jag ändå hade med mig, som talking stick) och frågade om jag fick hjälpa henne. Det var okej, så jag satte igång att skallra och jobba med den energi som hon ville släppa. Efter ett par minuter mådde hon bra igen.

Efter det var det liksom kört … Omöjligt att längre ”mörka” min Shaman-sida! 

Under resten av veckan har jag, förutom det ”normala” coach- och leda retreat-arbetet jag alltid gör, gjort massor av energiarbete, både på enskilda deltagare och på hela gruppen. Jag har fått tillgång till mycket mer information om vad det är jag egentligen gör och är här för, saker jag tidigare gjort automatiskt utan att jag ens vetat om det (som att transformera energi och vara verktyg för transmissioner). Jag har tagit in starka budskap till gruppen och handskats med utrensningar av olika slag.

Det har känts som om jag plötsligt har vaknat upp till en ny version av mig själv, en som passar mig ännu bättre än förut – en mer skräddarsydd version, som inte skaver någon enda stans, och som ger mig en konstant djup, innerlig glädje och njutning.

Näst sista dagen på retreaten höll vi en ljusceremoni i en fantastiskt vacker liten kyrka här i närheten. När jag tänt mitt ljus, bett att få ännu större klarhet i mitt nästa steg och satt mig i kyrkbänken med slutna ögon för att bara känna in mig själv – då kom det till mig med en så enkel självklarhet att jag inte längre kunde protestera, allt bara föll på plats: Jag ÄR Shaman. Det är min innersta kvalitet, näst efter att vara enbart oändlig själ. Det behöver vara kärnan i precis allt jag gör. När jag sätter det först i mitt liv, då kommer allt annat att kännas lika självklart och helt, som det gör i det här ögonblicket.

Det kommer inte just nu behöva leda till några större förändringar i det jag gör. Men det är en skillnad i hur jag ser på mig själv, mitt arbete och mitt liv – och hur jag lägger upp mitt arbete.

Jag har redan en öppningsceremoni innan mina coachningar och när jag leder grupper, och jag stänger ner efteråt. Men jag kanske också behöver trumma en stund innan jag skriver ett nyhetsbrev, göra en ceremoni innan jag sätter igång och skapar något nytt, skydda mig innan jag går in på sociala medier och rensa mig efteråt. Jag behöver ta ännu bättre hand om min kropp och min kanal genom att röra på mig mer regelbundet för att rensa ut all energi jag tar på mig, dricka mycket vatten och fylla på med mineraler. Och jag behöver skapa mer space under min arbetsdag för att hela tiden kunna vara så närvarande och i kontakt som jag vill vara i allt jag gör, inte bara vid coachningar och retreater, utan i allt jag gör.

Så till Italien åkte en coach och prästinna, hem kommer en Shaman. Även om jag har oerhört mycket att lära än, och inte på långa vägar är ”klar” på något sätt, så vet jag nu i mitt hjärta att det här är min innersta identitet. Och det har gjort allt skillnad.

Mitt pussel har fått alla sina bitar.

Jag är Shaman.

Med kärlek,
Carolina

Carolina Gårdheim är grundare av Kreativ Insikt, författare & diplomerad coach för kreativa kvinnor med hjärta som vill leda sig själva & andra i Själens era. Anmäl dig gärna till hennes nyhetsbrev för att få inspiration att leva & leda från själen samt skapa ett liv att älska.

Tyckte du om det här?

Anmäl dig till mitt nyhetsbrev för att få gratis inspiration från själ & hjärta direkt i din mejlbox! Som ett litet tack får du mitt webinar Bli själsklar – Hitta din inre vägledning & våga börja följa den (värde 500 kr) helt gratis.

Tack för att du finns!

25 Responses to “Shaman? Jag!??

  • Du är helt otrolig, Carolina! TACK för allt du gör och för att du vågar! Jag grät hela tiden jag läste ditt mail och jag gör det fortfarande! Fortsätt så! Du är SÅ STOR och ofantlig och fantastisk! Såklart du är Shaman!!!
    I love you!!!
    Margareta Stehr

    • TACK från hjärtat, finaste Margareta! ♥ Love you right back! ♥

  • Hej Carolina,
    Så intressant att läsa om dina upplevelser. Vad hette Shamanen som hjälpte dig vidare i din utveckling?
    Mvh/
    Birgitta

  • Tack för att du delar med dig! Fantastiskt inspirerande!

  • Tusen tack!! Som vanligt när jag läser endel av dina inlägg, inte alla, men vissa inlägg, så kan jag helt plötsligt andas igen! Något i ryggen som släpper och jag får massor av luft! Massor av syre i kroppen och jag blir lätt i sinnet och i kroppen! Får liksom kontakt igen.
    Ibland är jag så nere och fokuserad så jag har liksom skygglapparna på åt alla håll. Ser och hör inget. Bara kör på framåt. Känner mig som en stor stark och lugn oxe som bara matar på stegen framåt med kärran bakom fastspänd på axlarna… tung
    Tänker att jag är rätt trött nu på att dra stora tunga lass…
    Sen läser jag ett inlägg från dig (som det idag) och helt plötsligt är jag mig själv igen! Lätt och fri! Det är både inspirerade och förvirrande! Vad gör jag nu liksom?! Och vad ska jag ha all luft till??
    Sen hamnar jag tillbaka i gamla spår igen. Tills nästa gång du skriver något som löser upp knutarna!
    Tusen tack! Fortsätt! Snart så kanske jag inte behöver knytas loss lika ofta… jobbar på det i alla fall!
    Kram kram!

    • Så fantastiskt att höra, Anna, tack! Och jag önskar så för dig att du kunde hitta fler sätt att få känna dig lätt och fri på, för det är ju ditt sanna jag … Vad skulle hända om du började med att bara stanna upp och ta några djupa andetag några gånger om dagen? Försöka hitta den där känslan av frihet och lätthet (för den har du alltid inom dig, även om du inte märker det)? Skönt att höra att du jobbar på det i alla fall, för du är värd att ha det så jämt! Önskar dig varmt lycka till! Kram ♥ Carolina

  • ❤så fint skrivet!

  • Hej ! Det är underbart att höra.

    Kram
    Anci

  • Tack för all kärlek och klokhet du förmedlar. Inspireras av ditt mod, kan du kan alla

  • Så vacker skrivet, modigt och spännande och samtidigt omtumlande!

  • Så starkt, så modigt – TACK för att du delar!!! :)

  • Tack för att du delade med dej av något så personligt och livsomvälvande. Det var fantastiskt att få läsa om det <3

  • Tack för att du delar

  • Tack❣️
    Såå glad att jag öppnade min skräppost o läste din blogg❣️
    Känns bara lugnt inuti min gamla själ

  • Vackert och innerligt att läsa om dina upplevelser. Du har en gåva med ord som gör att jag själv kan uppleva(åtminstone delvis) det du varit med om. Tack Carolina :)

  • Finaste, hamnade på detta inlägg idag och blir helt tagen, vad jag älskar hur du delar med dig av din resa. Hur du alltid gjort det redan från start och hur du inspirerar. Du är en sann förebild och du behövs i världen idag, du gör skillnad! Tack för att du är du och att du vågar vara just du!

    • Men tack, finaste Carin, vad glad jag blir att läsa detta! Stor kram! ♥ Carolina

Kommentera gärna!