Inte förrän du har ”dött” kan du leva fullt ut

Först när du tar av dig ryggsäcken orkar du hela vägen till toppenHej fantastiska du!

– Det var en ära att få vara med om din död.

Jag slits mellan att tacka kvinnan framför mig för den fina komplimangen och att brista ut i skratt, eftersom jag för mitt inre ser hennes replik hamna högst upp på listan ”Top Ten Things I Never Thought I’d Hear Anyone Say to Me” upplagt på Facebook …

Det har varit en minst sagt speciell helg.

Jag har upplevt min egen ”död”, omringad av kursdeltagare som spelade de personer jag hade bett att få ha med vid min dödsbädd. Komplett med att ta farväl, gråta hejdlöst över att behöva lämna barnen, min älskade man, mamma, … Säga de sista orden, tacka för allt, be om förlåtelse, förlåta, berätta hur mycket de betytt för mig och hur mycket jag älskar dem.

Sedan släppa taget och låta dem gå … Själv släppa alla trådar till detta livet.

Så, till sist, gå in i mörkret, göra mig redo för resan över till andra sidan.

Låter det konstigt? Varför i all världen utsätta sig för något sådant, kanske du undrar?

Alla i rummet grät floder när vi lyssnade på den ”döendes” farväl till sina barn, sina älskade, sina föräldrar, farmodern som fanns där när ingen annan såg, syskonen som mobbade, de som stöttade, hon som förgrep sig, han som försökt döda, han som kom tillbaka, hon som lämnade …

Det var oerhört dramatiskt. Oerhört smärtsamt.

När jag själv låg där, på ”dödsbädden”, grät jag emellanåt så mycket att jag trodde jag skulle gå sönder …

Och ändå.

När den totala stillheten infann sig efter att allt blivit sagt. Alla tårar fallit. Alla farväl var klara. Stillheten. Klarheten. Lugnet. Friden. Kärleken.  

Och efteråt. När Shamanen och hennes medhjälpare genomfört den vackra dödsceremoni man brukar göra när någon har gått bort. När slöjan lyftes bort från mitt ansikte och jag välkomnades tillbaka till livet. Då var känslan fantastisk: Jag föddes tillbaka till livet. Jag fick en ny födelsedag! Pånyttfödd. Naken. Ny.

Livet fick ännu starkare färger. Smakerna, ljuden, känslorna var mer kraftfulla, mer levande. Tacksamheten var enorm.

När jag återvände till min familj kunde jag inte se mig mätt på dem. Jag älskade med en aldrig tidigare upplevd intensitet med min man. Jag behövde nästan ingen sömn. Jag upplevde mig som självlysande av kärlek till min familj, till mig själv, till alla människor i hela världen, till djuren, till naturen, till jorden vi lever på, till universum, till detta äventyr som vi fått till skänks och kallar livet …

Jag tänkte: Tänk att man ska behöva dö för att slutligen kunna leva fullt ut!

Och jag har ändå aldrig haft svårt att känna tacksamhet. Att uppskatta livet. Tvärtom!

Jag kan överväldigas av förundran över naturens skönhet på min morgonpromenad en vanlig tisdag en grådaskig höstdag. Jag kan känna djupaste kärlek till mina tonårssöner även när de är tvära och griniga tillbaka. Jag är tacksam varenda dag för min fantastiska man, även trötta och bleka dagar. Jag uppskattar intensivt mina fina föräldrar som alltid gjort sitt bästa, mina underbara vänner som förgyller både vardag och fest, mitt hem, mitt kall/jobb, ja, det mesta egentligen …

Och ändå. Det fanns en dimension till.

Jag var bara tvungen att dö först.

Varför?

Min tolkning är att det handlar om de här trådarna vi går runt med till andra människor och till alla våra historier: minnen, trauman, sorger, idéer och föreställningar, ouppklarade affärer och oavslutade relationer.

Sånt som aldrig blev sagt. Sånt vi aldrig har förlåtit. Sånt som inte fått komma upp till ytan, bli sett och läkt.

Allt det här skapar en slags grumlighet i botten av livet, som skymmer sikten för allt det vackra. Skönheten som alltid, alltid finns där, mitt framför våra näsor.

Precis som solen, som egentligen alltid lyser, även regniga dagar; det gäller bara att se bortom molnen.

Men om vi vågar tänka oss att vi faktiskt ska dö. (Ett litet ögonblick bara. Det är inte farligt, jag lovar!) Då ger vi oss själva möjligheten att tänka igenom våra liv.

Reda ut ouppklarade situationer, avsluta oavslutade relationer, tacka dem vi behöver tacka, berätta hur mycket vi älskar dem vi har i våra liv, förlåta dem som gjort oss illa, förlåta oss själva för att vi inte visste bättre.

Dra ut trådarna, rensa bort grumligheten.

När det är gjort kan vi äntligen släppa taget om hela det bagage som tidigare har tyngt ner oss.

När det är gjort blir det bara stillhet och klarhet kvar. Den känsla som infann sig när jag tagit farväl, tillåtit mig att släppa och gjorde mig redo att gå vidare. Lätthet. Klarhet. Stillhet.

Först då blir vi helt och hållet fria.

Fria att äntligen kunna se, ta emot och njuta av hela den enorma skönhet som livet faktiskt erbjuder oss.

Jag tänker vilken enorm gåva det är att göra detta medan man ännu lever …

Inte först när man verkligen ska dö.

Så varför inte? Det behöver inte vara fullt så dramatiskt som vi gjorde det!

Jag hörde till exempel om en kille som fick ”sin egen begravning” i 30 års-present! Familj och vänner samlades. Han fick ligga i mitten och blunda, som på en begravning. Sen berättade de, en i taget eller några tillsammans, hur mycket han betytt för dem och vad de ville passa på att säga honom, medan han fortfarande levde. Det blev en gåva han kunde bära med sig resten av livet och något som fördjupade alla hans relationer.

Du kan också göra så här:

Ta fram papper och penna och börja tänka tillbaka på ditt liv. Vad kommer upp när du ber din själ att visa dig vad som inte känns avslutat? Som inte känns helt ”rent”, utan fortfarande känns lite ”grumligt”?

Vad skulle du vilja säga om den situationen, från perspektivet att det är din sista dag i livet? Skriv ner det! Är det något du vill säga till de inblandade? Skriv ner det. Vill du tacka? Förlåta? Be om förlåtelse? Visa din kärlek? Skriv ner allt.

Gör det för varje sak på din lista. Den kan bli lång. Ta god tid på dig! Försök att vara så ärlig du kan med dig själv och lyft fram allt i ljuset.

Varje sak på din lista är en sten i din ryggsäck

Tänk på att varenda en av sakerna du skrivit ner tynger ner din energi och håller dig tillbaka. Inte konstigt att livet kan kännas lite tungt ibland!

Om det känns tryggare, gör det tillsammans med en vän. Ni kan berätta för varandra istället för att skriva ner.

Tänk dig sedan att du sätter var och en av dessa situationer, relationer, minnen och historier på en båt, som du släpper och låter fara iväg med strömmen. Säg adjö, tacka för det som varit, förlåt, säg det som behöver sägas. Låt tårar komma om de vill. Det är renande.

När du är klar, känn efter: Vad händer inom dig? Når du fram till en lätthet? Då har du gjort ett bra jobb! Är det något kvar som fortfarande stör eller känns grumligt? Vad? Titta på det. Prata till det. Sätt det på båten. Fortsätt tills du känner dig helt klar.

Nu är jag nyfiken. Vad kommer upp för dig när du läser detta? Kommentera gärna! Dyker det upp rädslor och motstånd? Det är helt naturligt! Och viktigt att titta på. Var nyfiken, undersök dem, var kommer de ifrån? Tänk på att det bara är tankar och känslor och varken tankar eller känslor är farliga så länge vi inte trycker ner dem.

Jag ser fram emot att höra ifrån dig.

Önskar dig ett modigt och levande liv!

Med oändlig kärlek,
Carolina

Carolina Gårdheim är grundare av Kreativ Insikt, författare & diplomerad coach för kreativa kvinnor med hjärta som vill leda sig själva & andra i Själens era. Anmäl dig gärna till hennes nyhetsbrev här nedan för att få inspiration att leva & leda från själen samt skapa ett liv att älska.

Tyckte du om det här?

Anmäl dig till mitt nyhetsbrev för att få gratis inspiration från själ & hjärta direkt i din mejlbox! Som ett litet tack får du mitt webinar Bli själsklar – Hitta din inre vägledning & våga börja följa den (värde 500 kr) helt gratis.

Tack för att du finns!

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *