Är du villig att ta risken att bli gjord till åtlöje för att nå din dröm?

Du har fått din längtan av en anledning. Go for it!Hej fantastiska du!

– Är du villig att ta risken att bli gjord till åtlöje för att nå din dröm?

Den frågan ramlade ner i mig förra helgen. Jag hade rest över land och hav för att plötsligt befinna mig i en situation där jag från och till kände mig osäker, annorlunda och lite obekväm.

Jag, som har passerat femtio och har enorma mängder erfarenhet och kunskap i bagaget, hamnar nuförtiden väldigt sällan i situationer där jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig. Jag känner mig själv, vet vem jag är och gillar mig själv, jag ser mig som en trygg person som klarar sig i de allra flesta miljöer utan att darra på manschetten.

Men av någon anledning rubbades mina cirklar på den här retreaten och en osäkerhet kom upp till ytan, som jag behövde handskas med.

Det hade absolut ingenting att göra med de andra i gruppen. De var alla fantastiska, varma, generösa, inkluderande människor.

Jag insåg att det handlade om att jag var i ett helt nytt sammanhang, som väckte gamla rädslor av att inte passa in och få vara med.

”Vem sjutton är jag att tro att jag hör hemma här” var en tankegång som mitt ego satte på repeat i mitt huvud. Min instinktiva reaktion blev då, förstås, att vilja tystna och dra mig undan.

Tidigare i mitt liv hade jag kanske agerat på det och “köpt” tankarna som dök upp. Men nu har jag ju tränat i många år på att urskilja den där ego-rösten från själens röst, som är den jag vill följa. Så jag förstod direkt vad som hände.

Men det är ändå en utmaning!

Alla som råkat ut för den här typen av självkritik (och det är väl, ärligt talat, de allra flesta av oss) vet hur övertygande den kan vara, och hur lätt det är att falla för dess enkla skrämselpropaganda: Anpassa dig – eller dö!

För jo, på den djupaste nivån är det faktiskt det egot säger. På grott-tiden betydde det nämligen döden att bli utkastad ur gruppen. Och vår äldsta hjärna, där egot ”sitter”, reptilhjärnan, har inte utvecklats vidare särskilt sedan dess.

Men okej, vad skulle jag ta mig till för att överlista det här egot, som ville tysta mig? För så mycket förstod jag, att jag inte skulle få med mig det hem som jag kommit dit för om jag gömde mig.

Jag tog till två knep (och hoppas förstås att kunna inspirera dig att göra detsamma när du känner dig utsatt för en ego-attack) …

Först hittade jag något att peppa mig själv med: Mitt mod!

Jag visste att jag behövde stärka min självkänsla, så när tankarna om vad jag egentligen hade där att göra satte in sa jag till mig själv:

– Carolina, du är helt fantastisk! Vilket mod! Snacka om att utmana sig själv, om att leva som du lär – all heder åt dig! Hur många 50-plussare vågar försätta sig i en situation där de är som nybörjare och ta plats (på ett annat språk dessutom!) i en grupp av yngre människor som känner varandra, har en gemensam historia och redan kan så mycket? Du ska vara stolt över att vara en av dem. Du växer massor av att utmana dig själv att prata fast du egentligen vill gömma dig, visa dig sårbar genom att avslöja det du inte kan och genom att säga din åsikt trots att du riskerar att bli gjord till åtlöje. Wow, jag är så imponerad av dig!

(Det hjälper faktiskt att vara sin egen bästa coach – prova själv!)

Sen lämnade jag huvudet och gick ner i magen istället

Jag insåg att jag (=mitt ego) hade satt etiketter på de här andra människorna, givit dem roller, och därmed upphöjt dem över mig. Vi gör ju lätt det. Han är Shaman, hon är controller, hen är expert, han är nybörjare, hon är en följare, hen är en ledare, han är erfaren, hon är en amatör osv.

Men det här är bara stereotyper, roller vi definierar människor med för att vår hjärna ska slippa ta in den enorma komplexiteten i hur stora och vidsträckta vi människor egentligen är. Rollerna är ju inte VI. Vi är alltid något mycket, mycket större än en roll, egenskap eller titel.

Så fort vi tänker i roller, titlar, etiketter och stereotyper är vi uppe i huvudet. Där är det väldigt lätt att hamna i jämförelse, bedömning och värdering. Ofta till vår egen nackdel.

För att ta sig ur det behöver vi istället andas, slappna av och landa ner i magen. Där kan vi känna vår egen upplevelse av situationen inte bara lyssna till våra tankar om situationen.

När tankarna intellektualiserar och gärna ställer sig utanför, slänger sig känslorna istället in i leken och upplever – lever!

När kände mina känslor istället för att tänka mina tankar förstod jag på en gång att jag inte behövde jämföra mig med någon annan. Att jag hade massor att komma med. Att jag var där av en anledning. Att allt var helt perfekt, precis som det var.

Och att det enda jag behöver bry mig om är om något känns sant för mig eller inte.

Det är faktiskt det enda som räknas – din genuina upplevelse och känsla från själen, när du är ”bara du”. Den kan inte jämföras med någon annan. Den kan inte värderas. Den kan inte kapslas in i en “roll” eller en “titel” eller en etikett av något slag, för det är inte tillräckligt stort för att definiera dig och det du har att bidra med i världen.

Vi har alla något speciellt och unikt att dela med andra, och det kommer i olika smaker, på olika sätt, med olika uttryck. Ingen annan kan ta ifrån dig din personliga erfarenhet och ingen annan kan tala om för dig vad den erfarenheten betyder eller vad den är värd, utom du.

Det är ditt jobb.

När du kan landa i, respektera och lära av din egen upplevelse är du din egen mästare, din egen guru

Det är målet med allt mitt arbete: Att vi alla ska bli våra egna gurus. Lyssna till vår egen visdom. Lära oss direkt från källan – den egna upplevelsen av skapelsen vi lever i.

Då kan du släppa förväntan på bekräftelse från andra, jämförelse och känslan av att vara mindre än. Du behöver den inte längre. För du har en direktupplevelse av dig själv, utan omvägar via rädslor, föreställningar och idéer om hur det “ska” vara.

Det är det som kallas att leva.

Vad fick jag med mig hem från retreaten till slut?

Det jag vann genom att sluta lyssna till mina ego-rädslor för att bli utanför eller gjord till åtlöje (vilket jag naturligtvis inte blev!) var att jag utökade min bekvämlighetszon, blev ännu modigare, lärde mig massor och växte än ännu mer än jag annars hade gjort.

Jag fick dessutom nya vänner, och äkta, helande bekräftelse om att jag hörde till. Jag fick djupa insikter och klev in i en ännu sannare version av mig själv. Jag fick vetskap om att jag är på rätt väg, att jag kommit väldigt långt på den vägen (längre än jag själv tror) och att jag har enormt mycket mer att komma med än mitt ego tycker.

Jag är så glad att jag var villig att göra mig till åtlöje för att följa min dröm, min själ, min längtan. Annars hade jag aldrig fått allt detta.

Jag hoppas det här kan hjälpa dig att släppa jämförelser och ego-attacker och återvända till ditt kall, det som du är här för att göra, den som du är här för att vara.

Kanske du tvekar att åka på något, gå på något, anmäla dig till något av rädsla för att bli utanför eller inte räcka till? Sluta tveka på en gång – bara gör det! Du har fått din längtan av en anledning. Och nu har du verktygen du kan använda för att släppa den där ego-attacken, och istället fortsätta på din väg.

För du är viktig. Du behövs. Tack för att du finns!

Med mycket kärlek,
Carolina

Carolina Gårdheim är grundare av Kreativ Insikt, författare & diplomerad coach för kreativa kvinnor med hjärta som vill leda sig själva & andra i Själens era. Anmäl dig gärna till hennes nyhetsbrev här nedan för att få inspiration att leva & leda från själen samt skapa ett liv att älska.

Tyckte du om det här?

Anmäl dig till mitt nyhetsbrev för att få gratis inspiration från själ & hjärta direkt i din mejlbox! Som ett litet tack får du mitt webinar Shine Your Light – Hitta din unika gnista & börja lysa som ledare med hjärta, för dig själv & andra, i Själens era (värde 500 kr) helt gratis.

Tack för att du finns!

Kommentera gärna!

%d bloggare gillar detta: