Maria Magdalena & insikten om den unika kärleken på jorden

Utan mörker inga stjärnorHej fantastiska du!

Min kropp dras framåt som om en osynlig kraft sliter tag i mig och plötsligt befinner jag mig vid korset, där Jesus hänger, blödande, mitt framför mina ögon. Jag är Maria Magdalena, och den sorg jag känner för mänskligheten har inga gränser, den river och sliter i mig … Hur är det möjligt att människor kan göra så här mot varandra? Hur kan de ha glömt att de samtidigt gör detta mot sig själva?

Det känns som om hela Moder Jord gråter tillsammans med mig, stora våta tårar rullar som regn över världen, marken mullrar, haven gör uppror och stormarna viner.

Samtidigt, med en annan del av mig, vet jag att det här är varför vi kom hit. Det är planerat, och meningen är inte att alla ska förstå budskapet nu. Det kommer att ta ett par tusen år innan mänskligheten är mogen att förstå och ta in det vi har kommit för att berätta, att ta emot ljuset och insikten om att vi bär allt vi önskar inom oss, som vi planterar som frön över jorden, redo att gro och blomstra under lång tid framöver. Det är en långsiktig plan, och vi har bara påbörjat den.

Vetskapen gör att jag inte går fullständigt sönder, men den kan ändå inte helt ta bort sorgen över vad människan är kapabel till …

I nästa ögonblick är det jag som hänger på korset med spikar i mina händer och fötter. Jag ser på Maria Magdalena framför mig – och plötsligt är jag båda gestalterna samtidigt! Jag är Jesus. Och jag är Maria Magdalena. Jag är både ock, samtidigt, i ljuv förening, enhet och balans. Den kärlek jag känner mellan de här två delarna, som är två separata delar och samtidigt en enda enhet, är den största kärlek jag någonsin upplevt. Den överraskar och tar andan ur mig – och samtidigt känns den bekant på något sätt. Som om det är något jag upplevt tidigare, men glömt …

(Och du som följer mig och läser det här vet förstås att jag inte menar att jag varit vare sig Jesus eller Maria Magdalena, utan att jag upplever deras energier, det de representerar, arketyperna, för dem har vi alla inom oss och tillgång till, oavsett vad vi sätter för namn på dem.)

Sedan sveps jag iväg igen och plötsligt är jag “hemma” – vilket jag kallar platsen jag kommer till när jag lämnar kroppen.

Förut längtade jag alltid hit, “hem”, och grät så att jag höll på att spräcka mig när jag skulle lämna den och åter pressas ner i den tunga, begränsande kroppen igen. Den plats, som jag nu – när jag förstått att mitt uppdrag är här på jorden, att jag har valt att komma hit för att få uppleva det mänskliga, att jag egentligen är på “semester” från mitt andra liv och bör passa på att njuta så mycket som möjligt av den här tiden innan det är dags att åka hem igen – gärna tankar energi på. För den energin är oändlig och helande.

Just där och då inser jag inte vilken gåva jag just fått.

Jag ser det bara som två separata upplevelser.

Men några dagar senare, på väg till bussen en morgon, slår det mig plötsligt:

– På platsen jag kallar “hemma” finns inte “kärlek” på det sätt som vi känner den här på jorden!

Jag stannar mitt i steget, för insikten är så stark och den utmanar mig. Samtidigt känns den så sann … Jag har hört andra säga liknande saker och kan ta in det intellektuellt, men nu är det en känslomässig bekräftelse, en sanning i min kropp.

För jo, kärlek finns “hemma” också, men på ett helt annat sätt. Det är inte den enorma, makalösa, svindlande kärlek som jag upplevde mellan min maskulina och min feminina sida, när jag upplevde mig själv som energin “Jesus” och “Maria Magdalena”. Den kärleken finns – inser jag i detta klara ögonblick – kanske bara på jorden. Det är därför vi väljer att få komma hit och uppleva den!

“Hemma”, där finns stillhet och harmoni. Det är skönt, det är avkopplande, det tankar mig med ny, underbar energi, det är inget jag vill vara utan, det är verkligen HEMMA. Det är också djup kärlek, jag känner mig älskad där, men det känns inte på samma sätt som här – det bara “är”. Där finns inte den typen av svindlande, hisnande kärlek som jag känner till mina barn, min man eller till livet …

… och, inser jag, inte heller den djupa förtvivlan jag känner när någon jag älskar mår dåligt eller lämnar mig eller när jag själv tappar kontakten med min egen kärlek och tillit …

Nästa insikt slår ner med samma urkraft: “Kärlek” och “förtvivlan” förutsätter varandra!

De kan inte finnas utan varandra: För att den här kärleken ska kunna existera krävs att dess motsats, det vill säga djup förtvivlan, också finns … Kraft och motkraft. Pol och motpol. Tes och antites.

Plötsligt blev även förtvivlan vacker! På samma sätt som att den mörka natthimlen gör att stjärnorna lyser klarare, att förlossningens smärta förhöjer förälskelsens lycka när barnet fötts, och att sorgen när någon går bort visar på den stora kärlek vi känt (och naturligtvis fortfarande känner) …

Uppfylld av vördnad inför livets alla gåvor, även dem vi inte ser.

Jag står kvar på gatan och låter alla dessa insikter och känslor tumla igenom mig, uppfylld av en känsla av skönhet och vördnad inför livets storhet och magi, inför att det finns så mycket bakom kulisserna som vi inte ser, inför att vi får så många gåvor, som vi inte alltid är medvetna om.

Våra känslor – alla våra känslor – är en sådan enorm gåva. De är en av anledningarna till att vi alls är här. Vi har valt det här för att få uppleva den känslomässiga bergochdalbana som är livet på jorden.

Men vi ser det inte. Vi fördömer istället vissa av känslorna, kallar dem “dåliga”, vill inte ha dem. Förstår inte att vi då samtidigt fördömer kärleken! Kärleken, vår “jordiska kärlek”, som inte ens kan existera utan sin motkraft, förtvivlan.

Det betyder inte att vi måste ha lika mycket förtvivlan som kärlek i världen, absolut inte. Det betyder bara att förtvivlan har en plats, är en motpol som behöver finnas för att vi ska kunna uppleva den svindlande kärleken.

När vi kommer hem igen – kommer vi då längta tillbaka till bergochdalbanan på jorden igen? Jag tror det …

Jag tror att vi nu, när vi går in i Själens era, kommer kunna ta in och uppleva mer kärlek och mindre förtvivlan än vi har gjort hittills.

Men den dag vi inte alls längre känner förtvivlan är vi tillbaka “hemma”, i stillheten, harmonin, lugnet och den andra sortens kärlek som bara är och inte känns lika starkt. Då har vi förlorat de här mänskliga, stora känslorna som bara finns här.

Det är ju inte fel, och det är mycket möjligt att vi kommer dit om några tusen år. Men då kanske vi kommer vilja börja om igen …? Den här mänskliga bergochdalbanan kanske är alldeles för hisnande och lockande för att vi ska kunna låta bli! När vi suttit där i den efterlängtade harmonin ett tag och tankat, kanske vi i hemlighet börjar drömma om att gå på tivoli igen, komma tillbaka till jorden igen, för att få uppleva de där oemotståndliga kickarna en gång till …?

Man kanske skulle se till att njuta lite extra av sina känslor – allihop! – så länge det varar …     

Vad tror du?

Med massor av “jordisk” kärlek,
Carolina

Carolina Gårdheim är grundare av Shine Your Light Sisterhood & Kreativ Insikt, författare, prästinna, Shaman, civ ek DHS & diplomerad coach för kreativa kvinnor med hjärta som vill leda sig själva & andra i Själens era. Anmäl dig gärna till hennes nyhetsbrev för att få inspiration att leva & leda från själen samt skapa ett liv att älska.

Tyckte du om det här?

Anmäl dig till mitt nyhetsbrev för att få gratis inspiration från själ & hjärta direkt i din mejlbox! Som ett litet tack får du mitt webinar Shine Your Light – Hitta din unika gnista & börja lysa som ledare med hjärta, för dig själv & andra, i Själens era (värde 500 kr) helt gratis.

Tack för att du finns!

4 Responses to “Maria Magdalena & insikten om den unika kärleken på jorden

  • Jag har länge anat att det du känner och beskriver är kopplat till Gud. :) Mycket intressant och djup läsning. Men hur menar du att vi väljer att komma till livet, dvs vi gör ett medvetet val? Kan det verkligen vara möjligt? Tror du att alla själar har möjlighet att göra det valet? Hur många gånger som helst? Vem meddelar vi valet, vem gör det möjligt? Gud?

    • Hej Anna, tack för din kommentar. Glad att du uppskattade inlägget! Men jag tror att du drar en lite för snabb slutsats. För mig har de här upplevelserna ingenting med ”Gud” i den tradionella religiösa meningen att göra (jag är inte ens medlem i Svenska kyrkan – eller någon annan kyrka heller, för den delen). Jag är en väldigt andlig varelse, jag känner och upplever mig som en del i den stora kosmiska väven, men jag känner ingen samhörighet någon specifik religion (jag respekterar dock självklart andra som gör det). Därför undviker jag att använda begrepp som t ex Gud, de känns för besudlade av religionernas inte alltid så vackra historia, och de ger också lätt förutfattade bilder av och meningar till sådant som egentligen är för stort för oss att förstå. Jag försöker hellre hitta nya ord och begrepp för att beskriva den direkta upplevelsen av det här större som vi alla är en del av, och jag uppmnuntrar andra att hitta sina egna ord för sina upplevelser. Det är då det blir sant och verkligt för oss själva, tänker jag, jämfört med att någon annan ska berätta hur det är. Vad gäller hur vi kommer till livet, så är det min tro och upplevelse att vi alla innan vi stiger ner till det fysiska livet på jorden tar ett beslut, i samförstånd med våra guider och vägvisare (jag har inte namn för exakt vilka som gör detta), om vad vårt uppdrag ska vara i den här livstiden och utifrån det väljer vi var, när och tillsammans med vilka vi ska födas och leva. När vi uppfyller vårt syfte går vi vidare till nästa ”lektion”, nästa sak vi ska lära oss, hela eller uppleva, för att växa som själar. En dag kommer vi att ha lärt allt som finns att lära här på jorden, då går vi vidare till andra dimensioner, kanske som vägvisare för dem som fortfarande är på jorden, kanske i andra funktioner. Universum är ofattbart stort och vi vet än så länge mindre än en bråkdel av hur det fungerar, så jag försöker inte säga att jag vet hur det är och jag tror inte att någon annan heller egentligen VET. Det enda vi kan veta är det som känns sant i våra hjärtan, det är det enda vi kan gå på, och detta känns sant för mig. ♥ Carolina

  • Wow! Bara Wow! Det här behövdes nu på morgonen på jobbet! kanske förklarar det den inre frustration jag bär på i mitt jobb. Alla fina människor jag jobbar med. Som ”behöver” all den kärlek de kan få. Och då känslan av att vilja göra mer. Kramar

  • Tack Carolina för det här fantastiskt fina inlägget som sätter ljus på så många viktiga frågor vi kan bära på, både om våra egna känslor, och om känslan av den orättvisa som finns i världen som jag vet att fler än jag brottas med. Jag tänker att det verkligen är en gåva att få ge mig själv tillåtelse att känna alla dessa turbulenta känslor som drabbar mig allt som oftast, fullt ut och utan dömanden. Tack från hjärtat!

Kommentera gärna!

%d bloggare gillar detta: