När du slutar fördöma helar du dig själv

Hej fantastiska du!

Alla som känner mig närmare vet att jag och vintern, och kanske särskilt jag och snön, inte har varit de bästa vänner. Otaliga gånger har jag förbannat denna snö. Jag har svurit över den. Jag har inte velat leva i det här landet när det har varit täckt av snö, kyla och mörker. Jag har längtat bort och velat fly. Jag har blivit deprimerad och det har blivit värre för varje år. Jag har länge velat emigrera på vintrarna – det är något som jag och min man fortfarande planerar att göra när barnen blir så pass stora att de klarar sig på egen hand.

Jag vet inte varifrån den här känslan ursprungligen kommer ifrån, men sista dagen vi var uppe på Mount Shasta, det stora vulkaniska berg i Kalifornien som jag besökte förra veckan, hände något som skiftade min upplevelse och min relation gentemot snö för alltid.

Tidigare i veckan hade vår guide frågat om vi hade med oss kängor för att kunna gå i snön? Det hade inte jag, eftersom jag tyckte att flera månader av snö hemma i Sverige kunde få räcka – jag hade inte tänkt behöva gå i mer snö i juni!

Men sista dagen åkte vi upp till en plats på berget som kallas Fairy Ring, som ligger ganska högt upp på Mount Shasta. Och där fanns det snö.

Vi var på en höjd av cirka 3.000 meter över havet. Och trots att det var i slutet av juni och temperaturen låg runt 20-23 grader med sol, så låg det alltså snö kvar i stora delar av skogen. Det hade nämligen kommit ovanligt mycket snö i vintras, och den hade inte ännu hunnit smälta.

Jag var barfota i ett par ganska tunna skor den dagen. Jag hade inte ens mina gympaskor, för jag hade helt enkelt glömt bort att vi skulle till en plats med snö! (Eller förträngt, kanske …)

Vi började vandra. I början försökte jag verkligen gå på de ställen som inte var täckta av snö. Men de blev färre och färre och till slut blev det omöjligt att undvika snön.

Intressant nog kändes den här snön väldigt annorlunda att gå på mot vad jag är van vid. Snö tycker jag ofta är något att pulsa fram i, plötsligt går foten ”igenom” och man blir blöt och kall. Men här låg snön ganska kompakt, förmodligen för att den hade legat länge och det varit varmt. Det gjorde att man inte åkte ner i snön. Det kändes som väldigt ”snäll” snö … Ju mer vi gick desto mer vänligt inställd till snön blev jag. Jag blev varken kall eller blöt och kunde efter ett tag acceptera och till och med uppskatta (lite …) att vi ändå gick på snö. 

Så kom vi fram till platsen där vi skulle hålla en ceremoni och göra en meditation. Vi hälsade på ”the Grand Mother Tree” och ”the Grand Father Tree”, väktare av den heliga platsen. Vi bad om att få kliva in och ställde oss sedan i en ring på snön.

Det vi skulle göra var att be om förlåtelse å mänsklighetens vägnar, till naturen, till snön och glaciärerna för det som vi människor har gjort mot dem. Vi bad en hawaiiansk förlåtelsebön (Hoòponopono heter den på hawaiianska). Vi vände oss alltså till naturen, till snön, till glaciärerna, till alla naturväsen och sade, från våra hjärtan:

”We love you.
We love you.
We love you.

We are sorry.
We are sorry.
We are sorry.

Please, forgive us.
Please, forgive us.
Please forgive us.

Thank you.
Thank you.
Thank you.”

Sedan gjorde vi den även på hawaiianska, och sedan ännu en gång på engelska. Det var oerhört starkt och kraftfullt och jag kände sorgen i hela kroppen – över hur illa vi har behandlat vår mamma, Moder Jord, allas vår Gaia. Hon som så generöst ger oss så oändligt mycket, i sådant överflöd varje dag.

Sedan kom en mer personlig upplevelse av en enorm sorg som vällde upp inom mig, som också ville be om förlåtelse. Den ville be snön om förlåtelse för hur mycket jag har förbannat den genom åren … Det är ju inte snöns fel att jag inte trivs i mörkt, kallt och snöfyllt klimat! Jag kände plötsligt en relation till snön på ett sätt som jag inte hade gjort tidigare, en kontakt och kommunikation, en kärlek. Jag stod kvar länge efter att vi alla hade delat på oss efter ceremonin. Jag bad om och om igen om förlåtelse, gjorde min egen Hoòponopono, min egen förlåtelseceremoni för snön. Och jag kände hur snön svarade tillbaka med en enorm kärlek – och den förlåtelse jag bett om.

Det var oerhört fint, och där trodde jag den här upplevelsen slutade. Men icke …

Var aktsam hur du använder ditt skapande medvetande

Det som sedan hände var något som jag egentligen hade kunnat räkna ut rent intellektuellt, jag vet ju hur det hänger ihop, men jag hade inte gjort kopplingen innan, eftersom jag inte var beredd på att det här skulle ske. Därför blev det nog ännu mer kraftfullt för mig.

Så här: Vårt medvetande är, som du vet, skapande, och allt är i grunden ett. Alltså är det vi möter i livet en spegling (eller ett resultat) av vår inre atmosfär, det vi tänker, känner och tror om oss själva och världen, och allt vi gör mot oss själva gör vi samtidigt mot andra, liksom att allt vi gör mot andra gör vi samtidigt mot oss själva. Det betyder att när jag dömer någonting, som en annan person, en händelse eller en sak – som till exempel snön! – så dömer jag samtidigt mig själv eller en del av mig.

Igen: När jag dömer någon annan eller något annat, dömer jag alltså mig själv samtidigt. Och när jag dömer mig själv, dömer jag också andra. Så fort jag överhuvudtaget dömer någonting, kan jag inte samtidigt vara i ovillkorlig kärlek, älska allt som är jag, och därmed allt som är. Och det är ju den energin och den platsen som jag varje dag strävar efter att vara i.

När jag hade bett snön om förlåtelse, ärligt och innerligt uppriktigt, och upplevt att jag hade fått den förlåtelsen, så märkte jag att jag samtidigt förlät en del av mig själv … Det var den del av mig som jag hade fördömt när jag fördömde snön. Jag vet inte – och behöver inte veta – exakt vilken del av mig det handlade om, det var inte viktigt. Men jag kände i mig själv, i min kropp, att det var en del av mig som jag förut har dömt (utan att veta om det!), som nu kom tillbaka.

Be om förlåtelse och få tillbaka en bit av din själ

Inom shamanismen pratar man om soul retrieval, att ta tillbaka en bit av sin själ. När vi är med om trauman eller hamnar i fördömanden eller bara tappar kontakten med oss själva som de hela, fantastiska, kraftfulla varelser vi är, säger Shamanen att vi tappar en bit av vår själ. Genom att göra en inre resa kan vi ta denna del tillbaka och därigenom få tillbaka mer av vår kraft.

Det var det jag upplevde hände mig – jag fick tillbaka en bit av min själ som jag, genom att ha fördömt och förbannat snön, samtidigt hade fördömt och förbannat inom mig själv. Plötsligt kände jag mig mycket helare och starkare.

(Det betyder inte för den skull att jag framöver kommer vilja leva i mörker, kyla och snö! Men om jag väljer att bo någon annanstans på vintern, så kommer det inte komma från en känsla av fördömande. Det är istället ett val jag gör från själ och hjärta, där jag väljer att gå till någonting istället för att fly ifrån någonting. Det gör all skillnad energimässigt, och kommer leda till bättre resultat.)

Jag delar den här historien med dig idag för att inspirera dig att fundera över om det finns någonting i ditt liv som du fördömer, förbannar, ofta pratar om i hårda ordalag eller som du gör allt för att undvika att ha i ditt liv. Jag uppmanar dig att ta en stund och se om du kan försätta dig själv i det här tillståndet av att be det som du fördömer om förlåtelse ..? Se om du någonstans inom dig kan känna en koppling till det som du fördömer, känna en vilja att be om förlåtelse, försöka känna en relation mellan er … och därmed uppleva någon form av läkande, återtagande av kraft, en del av dig, större kärlek eller någon annan form av helande upplevelse.

Du behöver som sagt inte veta exakt vad det är för del du återtar. Tillåt dig bara att känna: Genom att be det som du har dömt om förlåtelse för dina hårda ord och känslor, så förlåter du samtidigt dig själv och blir därigenom mer hel. Kan därigenom kliva in i den ovillkorliga kärlek du egentligen söker. Och det är den det finaste gåvan du kan ge till dig själv och till världen.

För när du återtar din kraft, helar de sår som du har åsamkat dig själv genom detta fördömande, och därmed förstår att du är hel igen – att du alltid har varit hel – och kan kliva in i större kärlek till dig själv, då gör du det också för hela jorden.

Varmt tack för att du är med. Du behövs!

Med kärlek,
Carolina

Carolina Gårdheim är andlig barnmorska för medvetna ledare i Själens era. Anmäl dig gärna till hennes nyhetsbrev för att få inspiration att leva & leda från själen samt skapa ett liv att älska.

Tyckte du om det här?

Anmäl dig till mitt nyhetsbrev för att få gratis inspiration från själ & hjärta direkt i din mejlbox! Som ett litet tack får du mitt webinar Shine Your Light – Hitta din unika gnista & börja lysa som ledare med hjärta, för dig själv & andra, i Själens era (värde 500 kr) helt gratis.

Tack för att du finns!

Kommentera gärna!

%d bloggare gillar detta: