Last night in Trosa …

Hej fantastiska du!

Vi sitter vid ett bord på en mysig restaurang i Trosa, en varm sommarkväll. Nerifrån hamnen hörs glad musik och på gräsmattan utanför leker barn tafatt med en söt liten hundvalp.

Jag gråter så att tårarna sprutar.

Försöker förtvivlat torka ögonen lite sådär snyggt i smyg, men det är omöjligt för det känns som om de aldrig ska ta slut.

När jag går på toaletten tar jag upp mobilen och googlar platsannonser.

Jag skrollar och skrollar och skrollar bland jobben och inser att det är kört. Jag är helt och fullständigt o-anställningsbar efter tre utmattningar och över tjugo år som egen. För att inte tala om att jag ju egentligen inte vill ha någon annan som bestämmer över mig. Det skulle sluta i katastrof, det vet jag.

Vad händer, undrar du nu? Lever inte du ditt drömliv? Älskar inte du ditt liv, som du alltid pratar om att du gör? Gör inte du din grej, och vill att alla vi andra också ska göra det?

Jo, svaret är ett rungande JA på alla dina frågor, vännen. Och – livet är aldrig antingen eller. Svart eller vitt. Binärt. Livet är allt det där underbara mänskliga kaoset mitt emellan perfektion och misslyckande. Det är där livet sker, och ingen annanstans. Och det livet är alltid både ock.

Både underbart – och utmanande. Både härligt – och tufft. Både roligt – och tråkigt.

Och lägger vi den kreativa processen ovanpå detta, den som särskilt vi högkänsliga själar, ”konstnärssjälar” som man sa förr, är så påverkade av, så kommer livet alltid att vara en berg- och dalbana. Hur bra vi än har ordnat det för oss.

Ja, jag älskar mitt liv. Ja, jag gör min grej och vill inte göra något annat. Ja, jag har i många år förfinat min arbetsprocess så att jag så gott som bara ska göra det som enbart jag kan göra och andra gör resten – och jobbar fortfarande på att förfina den ytterligare, allt eftersom jag och företaget utvecklas.

Och ändå. Någon gång då och då (tack och lov mer sällan med åren och erfarenheten) så ligger jag där med näsan i marken och rinnande tårar.

Tur då att jag vid det här laget känner till att det händer – och att det alltid går över. Att det är viktigt att bara få låta det vara. Att det är viktigt att få ha någon att prata med det om, så att det kommer ut och inte riskerar att förstoras inne i mitt huvud, som det annars lätt gör.

Tur då att jag har en fantastiskt tålmodig och kärleksfull man, som jag egentligen inte vill hälla min förtvivlan och ångest över än en gång, men som vet att om jag får göra det, så är det bättre i morgon. Han behöver egentligen inte göra något mer än lyssna.

För när jag är mitt i det är det svårt att se något annat. Just i det ögonblicket tror jag verkligen att det inte finns någon väg ut. Tack och lov blir de ögonblicken kortare och kortare.

Jag berättar det här för dig för när jag gjorde det i samtal med min Mastermind-grupp och i Shine Your Light Sisterhood fick jag så mycket återkoppling från deltagare som tyckte det var så skönt att höra att även jag hade mörka stunder då jag tvivlade på allt.

Efter skapandeprocessen krävs återhämtning och vila

Jag påminde om den kreativa processen, som vi alla går igenom, oavsett om vi ser oss som konstnärer eller inte. Den som säger att efter idén, genomförandet och skördandet av resultatet (vår, sommar och höst), så måste med nödvändighet återhämtningen, vilan (vintern) komma. Och om det har varit en riktigt intensiv skapandeprocess (”sommarhalvår”), så kan det lätt hända att vi som har depressiva tendenser blir nedstämda ett tag. Till och med få ångest.

Ändå kämpar vi så ofta emot det här naturliga kretsloppet, som jag har skrivit om flera gånger förut. Vi tror att något är fel – ofta på oss själva, annars på vårt arbete, våra relationer, vårt hem och så vidare. Vi vill förändra något så att det ska sluta göra ont.

Men det enda vi behöver i det här fallet är återhämtning. Vila. Acceptans. Bara vara.

Då kommer, förmodligen förr än senare, ett nytt litet frö börja spira där nere under jorden. Låter vi det vara i fred kommer det snart att gro och börja visa sina späda tentakler. En ny idé. Inspiration. Ny energi. Och så följer vi den vågen … tills det är dags att vila igen.

Dagen efter min urladdning i Trosa vaknade jag och mådde mycket bättre. Borta var tankarna på platsannonserna, borta var ångesten och även om jag fortfarande var trött och lite låg så kände jag att det hade vänt. Fyra dagar senare började jag jobba igen, full av inspiration, glädje och tacksamhet över att jag har det bästa arbete jag kan tänka mig.

Så kan det gå när vi accepterar livets naturliga berg- och dalbana. Det är helt okej att vara lite nere ibland, för annars kan vi ju inte uppleva skillnaden i att vara ”där uppe”, eller hur?

Känner du igen dig? Kommentera gärna! Jag är nyfiken.

Med kärlek,
Carolina

Carolina Gårdheim är andlig barnmorska för medvetna ledare i Själens era. Anmäl dig gärna till hennes nyhetsbrev för att få inspiration att leva & leda från själen samt skapa ett liv att älska.

Tyckte du om det här?

Anmäl dig till mitt nyhetsbrev för att få gratis inspiration från själ & hjärta direkt i din mejlbox! Som ett litet tack får du mitt webinar Shine Your Light – Hitta din unika gnista & börja lysa som ledare med hjärta, för dig själv & andra, i Själens era (värde 500 kr) helt gratis.

Tack för att du finns!

7 Responses to “Last night in Trosa …

  • Tack! Tack! Tack!

  • Skönt att känna när man kommer upp från skuggan i dalen och går i ljuset igen☀️☀️ Önskar så att hitta min plats i livet, nu famlar jag mig fram så gott det går, strävar mot ljuset och hoppas ta mig upp igen. Tack för att du delar dina livsberättelser, de stärker min tro på att det ska gå, om än med små steg!

  • Tack ! Jag känner igen mig. Dina ord hjälper. Kram

  • Tack Carolina!!! Känner så mycket igen mig <3

  • Jag log stort när jag läste om dina skrollanden på platsannonser bara för att inse att det var kört på jobbfronten. Jag känner sååååå mycket igen mig. Egen företagare i stort sett hela mitt liv. Och ja, jag kan fortfarande ta fram AF sida och kolla in annonser. Men nu vet jag att det är mitt ego som spelar mig ett spratt. Men under flera år så var jag i Jan feb helt övertygad om att nu var det konkurs som gällde. Dåligt med kunder och fakturor som skulle betalas hela tiden
    Tack för att du delar Carolina. ❤️

  • Tack för att du berättar ❤

  • Jo, nog är det viktigt att höra att de förebilder och ledare vi ser upp till och låter oss inspireras av också kan ha stunder av tvivel, oro och osäkerhet. Det är mänskligt och just därför är det viktigt att det får märkas, får synas. Om man dessutom får tips på hur man går vidare efter en svacka, när man snubblat över ett mentalt krokben, så är det ännu mer värdefullt!

    Jag tror på människans inneboende förmåga att ”komma igen” och resa sig, gång på gång. Det tar olika lång tid för olika människor och vi behöver olika mycket stöd av omgivningen. Men – svackan måste få ta sin tid och den måste få ebba ut i lugn och ro. Jag tror vi råkar ut för dessa mentala krokben oftare och oftare, om vi inte låter dem få ha sin gång. Vi lär oss något av varje dipp och när vi har kommit tillbaka får vi uppleva glädjen över att ha klarat oss igenom ännu en gång, stoltheten över att ha rest på oss. Det gör oss oftast starkare och det gör oss definitivt mer lyhörda för andra och deras berg- och dalbana.

    Livet är som ett korsstygnsbroderi: upp & ner, upp & ner…

    Tack för det du berättade!!

Kommentera gärna!

%d bloggare gillar detta: