Insikten som vände självkritik till kärlek på ett ögonblick

Hej fantastiska du!

– Vad är det för fel på mig? Hur kunde jag försätta mig i den här situationen? Hur kunde jag vara så urbota dum!? Jag borde verkligen veta bättre!

Så malde tankarna runt i mitt huvud när jag förra fredagen satt utmattad i soffan och bara slog på mig själv. Jag bar på rester av känslor av sorg, besvikelse, skam och självkritik, och kunde inte sluta fundera på hur jag hade kunnat låta det gå så långt. Jag som kommit så långt i min utveckling och jobbat så mycket med mig själv borde verkligen ha vetat bättre …

Morgonen därefter slog den viktiga insikten ned som en blixt från en klarblå himmel. En insikt som fick mig att förstå The Journey of Awakening – beskrivningen av den cykel av växande som min goda vän och Shaman-mentor Katherine Bird tagit fram och som vi delade på vår gemensamma retreat i slutet av sommaren, Awaken With Mastery – på en ännu djupare nivå.

Jag insåg då att allt var precis som det skulle jag hade inte kunnat göra på något annat sätt, trots smärtan jag fick lov att gå igenom …

Lyssna (gärna under en promenad eller på bussen!) när jag berättar om insikten som vände allt.

När du hör min röst och känner energin jag förmedlar kanske du kan få syn på en liknande, smärtsam situation i ditt liv, som du nu kan se från ett annat, högre perspektiv. Vad väcks hos dig när du lyssnar?

Varsågod, här berättar jag om insikten som vände djupaste självkritik till kärlek och expansion på ett ögonblick:

Kommentera gärna vad som kom upp! Jag är nyfiken.

Med kärlek,
Carolina

Carolina Gårdheim är andlig barnmorska för medvetna ledare i Själens era. Anmäl dig gärna till hennes nyhetsbrev för att få inspiration att leva & leda från själen samt skapa ett liv att älska.

 

PS. För dig som vill läsa inlägget istället, kommer hela texten här:

Hej fantastiska du!

Förra lördagen vaknade jag med en underlig blandning av känslor:

Jag var utmattad.

Jag bar på rester av känslor som sorg, besvikelse, skam och självkritik.

Och samtidigt fick jag en insikt – precis som den berömda blixten från den klarblå himlen! – som fick mig att studsa upp ur sängen, slå på Röstmemo på mobilen och börja spela in det här blogginlägget …

Så här gick mina tankar:

Det började med minnet av en middag med några vänner någon vecka tidigare. När jag lyssnade på dem och hörde dem berätta om sina liv slogs jag av hur missnöjda flera av dem verkade, hur de fastnat i stress och negativa tankar och hur självkritiska de var mot sig själva.

Jag kommer ihåg att jag satt och kände mig så tacksam över allt det arbete jag lagt ner på att få bort stressen ur mitt liv och på att se på mig själv och livet med kärlek. Jag var rent av förundrad över att jag nuförtiden nästan aldrig känner den typ av stress som de vittnade om eller fastnar i självkritiska och dömande tankar om mig själv (eller andra).

Fast forward bara några dagar. Fredag kväll. Jag sitter plötsligt fullständigt utmattad av stress i tevesoffan och har ångest. Jag är besviken, ledsen, arg på mig själv – ja, jag skäms till och med över mig själv och hur jag hanterat veckan som gick.

Tankarna mal i huvudet:

– Vad är det för fel på mig? Hur kunde jag försätta mig i den här situationen? Varför förstod jag inte vad som skulle hända? Hur kunde jag vara så urbota dum!?! Jag borde verkligen veta bättre!

Jag slog, slog, slog på mig själv på ett sätt jag inte gjort på år och dag.

Vad sjutton var det som hade hänt?

Situationen var den här:

På fredagen hade jag det sista samtalet i Shine Your Light Mastermind, mitt coachningsprogram, för året. Ett samtal, som jag i vanliga fall brukar älska att ha – fullt av fantastisk närvaro, delningar om lärdomar, insikter och erfarenheter som gjorts, stora känslor och fin gemenskap. En vacker ritual för att avsluta den här heliga systercirkeln och skicka ut mina älskade adepter, som jag har följt så länge och så nära, i världen att pröva sina vingar med nya superkrafter i bagaget. En känsla av sorg över att just den här formen av samvaro är slut för den här gången. Och samtidigt en fin markering av en övergång till något nytt, med förhoppningen att vi kan fortsätta följa varandra, men på andra sätt.

Till stor del var det också vad som skedde under samtalet. Men det kändes inte som vanligt. Jag kände mig avtrubbad. Jag var inte alls så närvarande som jag brukar vara. Jag var trött. Min kropp var i stress. Även om en del av mig absolut var där, så var inte hela jag närvarande, så som jag brukar vara och vill ha det.

Varför? Jo, några veckor tidigare hade jag bestämt mig för att det verkligen var alldeles för tråkigt att bara lämna den här underbara gruppen, som jag har älskat att jobba med, utan att ge dem en möjlighet att fortsätta arbeta med mig efter Mastermind-året. Jag hade också fått flera förfrågningar från deltagarna själva om det inte skulle finnas någon slags fortsättning på programmet. Jag beslutade mig därför för att äntligen lansera det ALUMNI-program som jag tänkt på i flera år, och jag ville gärna bjuda in till det i slutet av vårt avslutningssamtal.

Så långt allt gott. Men så var det ju det att jag var ute och reste i två veckor precis innan det här skulle ske. Innan jag åkte var det fullt upp med förberedelser inför resan. På söndagen kom jag hem jetlaggad och trött efter att först ha lett en retreat i ett land och sedan själv varit deltagare på en retreat i ett annat. Jag behövde verkligen ta ledigt på måndagen för att vila, vilket jag också gjorde. Det betydde att vi bara hade tre dagar på oss att göra klart allt med det här erbjudandet – vilket dessutom innehöll en bonus som också var ett helt nytt program …

Jetlag, restrött, fullt med intryck från retreaterna jag varit på i min adhd-hjärna + alldeles för mycket detaljer att få på plats på alldeles för lite tid = mina stressnivåer steg plötsligt till höjder jag inte varit i närheten av på många år. På onsdagskvällen trodde jag nästan jag skulle få en hjärtattack …

Ändå stoppade jag inte mig själv.

I efterhand, när jag satt där på fredagskvällen och var självkritisk, såg jag ju så tydligt det som jag under veckan inte varit kapabel att se: Jag borde naturligtvis ha struntat i att allt prompt skulle vara färdigt till avslutningssamtalet! Jag kunde lika gärna ha förklarat innehållet övergripande på samtalet och avslutat med att inbjudan kommer i nästa vecka, när vi i lugn och ro gjort klart allt.

För det allra viktigaste var ju själva samtalet – att jag var utvilad och mådde bra, så att jag kunde vara helt och fullt närvarande. Att jag fick vara helt och hållet delaktig med hela mig i den fina ritual vårt avslutningssamtal kan vara.

Ytterligare salt i såret strödde vetskapen om att energi följer energi. Att när jag själv har en lägre energi kommer inte inbjudan till det här fantastiska ALUMNI-programmet, som jag hade känt en sådan enorm glädje inför att få bjuda in till, att ske med rätt energi. Då kommer det inte kännas lika lockande och inte nå dem det var tänkt för. Det gjorde mig naturligtvis dubbelt frustrerad och ledsen.

Så här långt tänker jag att du kanske känner igen dig?

Du kanske också lyckats trassla till det för dig någon gång och inte kunnat göra något så bra som du hade velat?

Och du tycker kanske inte det är så konstigt att jag är självkritisk? Det är ju normalt i det här läget, eller hur? Jag borde ju verkligen ha vetat bättre och kunnat stoppa mig själv, eller hur?

Så kände jag också. När vi har gjort något som vi ångrar känns det liksom rättmätigt att vi är besvikna och arga och slår på oss själva, eller hur?

Men så kom lördagsmorgonen och vände allt på ända …

Och nu får du ursäkta mig, men innan jag berättar om den insikt jag fick så behöver jag ta med dig till retreaten jag ledde tillsammans med Katherine Bird, min Shaman-mentor och goda vän, i slutet av augusti, Awaken With Mastery.

Där pratade vi om hennes modell The Journey of Awakening. Det handlar om den cykel av uppvaknande (AWAKEN), helande (HEAL) och utveckling (EVOLVE) som alla vi som följer själen ständigt går igenom.

I korthet ser cykeln ut så här:

Det börjar med att vi utvecklas. Något sker som gör att vi når en högre nivå av medvetenhet, vi höjer vår frekvens, får insikter som förändrar hur vi ser på oss själva eller världen. Vi vaknar upp. AWAKEN.

När vi höjer vår frekvens ser vi plötsligt saker som vi inte tidigare varit medvetna om. Gamla mönster och sår kan dyka upp som vi inte tidigare hade kapacitet att hela, men nu kan vi ta itu med dem, arbeta igenom dem, ge dem kärlek och släppa dem. HEAL.

När vi helat och släppt är vi sedan redo att agera, att föra ut det vi lärt oss i världen. Ta nästa steg i att bidra med våra gåvor på jorden. EVOLVE.

Ingenting i den här modellen var nytt för mig när Katherine presenterade den för mig. Jag tyckte jag förstod precis vad den betydde.

Men när jag vaknade upp den här lördagsmorgonen fick steget mellan AWAKEN och HEAL en helt ny innebörd genom det jag nyss varit med om.

Från den här platsen kunde jag se det som hänt från ett högre perspektiv:

Under resan jag gjort veckorna innan hade jag höjt min egen frekvens och nått en högre medvetande-nivå än tidigare.

Det gjorde att jag nu var redo att hela och släppa en del av mig som inte längre tjänade mig.

Jag kunde se tydligt vad det var jag behövde släppa. För varför hade jag inte varit kapabel att ta beslutet att vänta med att få allt klart, utan fastnat i att allt tvunget måste vara klart till fredagens samtal?

Jo, för att jag fortfarande bar på en liten, liten del av mig som vill att saker och ting helst ska vara i ordning, på plats, snyggt och ordentligt paketerade – att inget hänger löst, att inget är halvdant gjort eller igenomslarvat. Nej, helst ska allt vara ”perfekt” … (denna illusion!)

Även om jag haft stor nytta av den här delen tidigare, så tjänar den mig inte längre där jag är nu. Nu när jag expanderat ytterligare håller den här delen mig till och med tillbaka. Så den behövde komma upp till ytan, tackas för lång och trogen tjänst och släppas.

Så långt egentligen inget nytt, trots att det var fint att inse att jag nu var redo att släppa just den här lilla perfektionist-delen av mig själv. Det här var inte den stora insikten, även om den var viktig.

Nej, den stora insikten var den här:

Om nu allt det här hände för att jag skulle få syn på och kunna släppa en del av mig som inte längre tjänar mig …

Om nu allt det här hände för att jag skulle kunna expandera ytterligare och fortsätta utvecklas …

Om nu alltså allt det här hände FÖR MITT HÖGSTA BÄSTA …

… varför slog jag på mig själv?
… varför tyckte jag att jag hade gjort något fel?
… varför var jag besviken och arg på mig själv?

Plötsligt insåg jag att jag inte hade gjort något som helst fel! Inget alls. Det fanns inget att förlåta, inget att skämmas över, inget att be om ursäkt för. Allt var precis som det skulle.

Min känsla var till och med att jag faktiskt inte hade KUNNAT göra på något annat sätt – för då hade jag inte lärt mig det jag var där för att lära mig. Jag behövde verkligen få syn på och släppa den där delen av mig. Detta var sättet det kunde ske på.

Är du med? Förstår du vidden av den här insikten?

Det är alltså inte ditt ”jobb” att kritisera dig själv när du hela tiden gör ditt bästa. När du expanderat och är villig att ta nästa steg. När du öppnar upp för att ta emot din egen inre vägledning.

För det som då sker är orkestrerat från ”högre ort” (eller från ditt eget undermedvetna eller från din egen inre vägledning) för att ge dig möjlighet att upptäcka, hela och släppa det som inte längre tjänar dig på den här högre nivån.

Samtidigt kände jag förstås:

– Okej, men kunde ni inte hitta ett bättre sätt att lära mig det här på? Finns det inte smartare, mindre smärtsamma sätt att expandera och utvecklas??

Men jag tror det är precis här vi är i vår mänskliga utveckling just nu. Så småningom kommer vi säkert utveckla nya sätt att växa, men vi är inte där ännu. Just nu är det så här det funkar. Gott så.

Kan du känna vilket filter av bomull som lade sig runt mitt hjärta, som jag slitit så hårt i kvällen innan?

Då förstår du också hur mycket bättre jag kunde ta till mig det jag lärt mig, när jag slutat slå på mig själv.

Självkritik kan aldrig öppna upp för de stora insikterna, de stora lärdomarna, den stora expansionen. Det kan bara kärlek göra.

Så vad gör jag nu då? Jo, jag tar den här lilla perfektionist-delen av mig själv i handen och talar om för henne att hon räcker och blir över. Alltid.

Att det till en annan gång är helt okej att säga: ”Jag vill gärna bjuda in er till det här programmet. Alla bitar är inte på plats än – vi har inte gjort klart någon informationssida eller några anmälningsknappar för att betala direkt, inget välkomstmejl är klart och fb-gruppen är inte upplagd än. Men det här är anledningen till att jag skapat det. Det här är innehållet och så här kommer det fungera. Det här är vad jag tror du kan få ut av att vara med. Gå hem och känn efter om det är något för dig, så kommer ni få inbjudan i nästa vecka.”

Sen litar vi på att det räcker. Litar på att jag räcker – även om jag inte är perfekt, även om jag inte har allt på plats, även om allt inte är färdigt – än.

Jag ser hur den här lilla delen av mig suger i sig all den här kärleken. Hur hon slappnar av. Hur hon tillåter sig själv att få vara som hon är. Hur hon tillåter sig själv att också vara stolt över den här egenskapen, men att hon nu vet att hon inte behöver slå på den fullt ut i varje ögonblick, utan att det är okej att vila emellanåt – hon får vila. Hon gör så mycket bra redan, hon är så mycket bra redan, bara genom att finnas till.

Så nu får hon sitta i mitt knä och säga till mig när vi behöver vila och ta det lugnt, när vi inte måste vara perfekta och klara med någonting i tid …

Hon hjälper mig tillåta mig själv att skjuta upp saker om de inkräktar på mitt må-bra.

Hon påminner mig om att energi följer energi. Att om jag vill skicka ut en kärleksfull energi i världen så måste jag vara kärleksfull med mig själv. Och det är omöjligt när jag är trött och stressad.

Nu är jag redan redo att ta med mig den här insikten in i nästa steg, EVOLVE. Att låta det här utveckla hur jag arbetar, hur jag tar saker till nästa nivå, hur jag tar ansvar för mig själv och mitt liv, hur jag väljer att leva, i tacksamhet och kärlek och tillit till att allt som sker faktiskt sker till mitt högsta bästa.

Jag slutar slå på mig själv och ger istället mig själv en stor, varm, kärleksfull kram.

Är det någonting som har hänt dig på sistone där du har skyllt på dig självdet var dåligt gjort, hur kunde jag glömma, jag trodde jag visste bättre?som du, i ljuset av den här historien, kan se med nya ögon på?

Kanske det också var orkestrerat för din expansion? Kanske det skedde till ditt högsta bästa, för att du skulle få möjlighet att få syn på någonting som behövde få lite kärlek inom dig, så att du kunde växa och fortsätta utvecklas i världen?

Berätta gärna! Jag är nyfiken.

Tack för att du finns och följer mig på den här resan, i expansion, kärlek och tillit, på gränsen mellan Egots och Själens era. Det är allt bra spännande, eller hur?

Med kärlek,
Carolina

Carolina Gårdheim är andlig barnmorska för medvetna ledare i Själens era. Anmäl dig gärna till hennes nyhetsbrev för att få inspiration att leva & leda från själen samt skapa ett liv att älska.

Tyckte du om det här?

Anmäl dig till mitt nyhetsbrev för att få gratis inspiration från själ & hjärta direkt i din mejlbox! Som ett litet tack får du mitt webinar Shine Your Light – Hitta din unika gnista & börja lysa som ledare med hjärta, för dig själv & andra, i Själens era (värde 500 kr) helt gratis.

Tack för att du finns!

6 Responses to “Insikten som vände självkritik till kärlek på ett ögonblick

  • Kära Carolina,
    Jag går precis nu igenom en liknande sak. Ett event jag planerat där jag tappat energi och allt känns motigt och trögt. I förrgår beslöt vi att ställa in detta. Och det medförde….
    Misslyckande, prestationskänslor, ge upp, inte orka, vara svag, trodde jag tappat min vägledning då det förändrades under resans gång, förvirring mm…….och stora släggan framme för att slå på mig själv.
    Efter ngn dag inser jag att jag verkligen lyssnat på mig själv och även på min lilla. Varför kämpa på i detta.? Ge mig tillåtelse att avbryta när det ej känns bra, att det jag känner är viktigt. Jag får vela ibland. Jag ger inte upp.
    Största insikten…..får vara svag. Får be om hjälp. Vilket jag gjort till de magiska Maginorna i vår nya fb grupp❤❤❤
    Tack för ditt inlägg. Mycket igenkänning

    • Ja, Silva! Och – vem eller vad bestämmer att det skulle vara ett misslyckande? Det kanske var något som var nödvändigt att göra för att något annat sedan skulle kunna komma till/fram? Det kanske fanns något som behövde läras i detta? Vi har så trång syn på vad som är ”lyckat” och ”misslyckat” kan jag tycka. Att följa själens signaler är så mycket större och viktigare och säger de nej, så kan vi bara avbryta och säga nej, utan att behöva se det som ett ”misslyckande”. Bra gjort, fina! Kram ♥ Carolina

  • Jag sitter och ryser. Mitt i allt det här stora, ogripbara som vi går igenom just nu så är vi trots allt mänskliga. För mig är tillit en viktig nyckel och det hjälper du mig att känna, Carolina. Att vi, systrar finns där för varandra. Att du ”håller” oss, men ändå visar att du är mänsklig. Det är magiskt och stort. Varmt tack för allt gott du gör. ❤!

  • Tack Carolina ❤Fantastiskt att lyssna på. Precis just nu. Precis i rätt tillfälle. Tack❤Jag är i Heal fasen förstår jag nu. Jag genomgår ångest, gamla känslor, rädslor . Jag faller, men skyddsnätet finns där. I den fysiska världen och i andra världen. Systrarna finns där. Du finns där. Jag faller men med ett skyddsnät jag aldrig tidigare haft.
    Tack❤

    • Tack, Bodil – och JA, vi finns här för dig! Alltid. ♥ Och visst hjälper det att se saker litegrann från ovan när det känns tufft. Våga lita på att det som sker är för vårt högsta bästa, även när vi inte kan se det. Kram ♥ Carolina

Kommentera gärna!

%d bloggare gillar detta: