Frågan som lyfte mig ur depressionens klor

Hej fantastiska du!

Vad händer om man stänger in en person med adhd och depressiv läggning hemma, med order om att enbart sitta still vecka ut och vecka in – och dessutom under den mörka årstiden?

Ja, ingen annan skulle väl bli förvånad om hon efter ett tag skulle börja känna sig nedstämd, och till och med hamna i depression, eller hur?

Men hon själv hade i vanlig ordning inte trott att det skulle hända. Inte den här gången, inte. Hon, som äntligen ställt upp alla ankor på rad och ordnat sitt liv så att det där mörkret aldrig mer skulle hinna ifatt henne.

Men långsamt, långsamt skulle det ändå smyga sig på henne, tills hon plötsligt en dag knappt orkar gå in i duschen. Tills hon plötsligt en dag undrar varför tankarna är så dystra, energin så låg. Tills hon plötsligt en dag står där, öga mot öga, med det välkända monstret som säger:

– Du klarar det inte. Du orkar inte. Du är inte gjord för att leva här …

Ja, det var nära.

Men när vågskålen till slut var på väg att tippa över, efter sex veckors stillasittande, när depressionens mörka skugga började titta fram, så dök en fråga upp som förändrade allt …

Men innan vi kommer till frågan, backar vi bandet lite

För kanske hade inte den här frågan dykt upp om jag inte också hade blivit påmind om något viktigt. Något som är så lätt att glömma när vi är där nere på botten, när vi tappat energi och börjat lyssna till drakarna i huvudet mer än till själen och hjärtat.

Några dagar tidigare hade vi ett uppföljande gruppcoachningssamtal efter den fantastiska retreat vi hade i Shine Your Light Sisterhood för ett par veckor sedan.

En av deltagarna berättade då att hon i vanliga fall har hjärndimma, men att under retreaten och en dryg vecka efteråt var den helt borta och hon var istället fullständigt klar i huvudet.

Det slog mig då att jag själv – som vid tiden för retreaten var fyra veckor in i den ovanligt ilskna och smärtsamma hälseneinflammation, som lett till allt detta stillasittande, och inte hade haft en aning om hur jag skulle klara av att stå på scenen och leda en retreat i två hela dar – knappt kände av den där hälsenan under retreaten …

Det i sin tur påminde mig om alla andra gånger när jag mått dåligt och så plötsligt kommit ihåg att jag glömt ta kontakt med mig själv, glömt min morgonstund eller att checka in med själen, eller bara att vara mig – skapa, vila, njuta. Allt det där som hjälper oss att komma i kontakt med den där fantastiska livskraften som flödar igenom oss alla, men som en del av oss har en tendens att stänga ner alldeles för ofta.

Jag påmindes om kraften och magin i det här som är så oändligt mycket större än vi – själva livskraften, skaparkraften, kärleken, den vi alla kommer från.

Den här livskraften, som vi får extra stark kontakt med just på våra retreater, där frekvensen höjs genom att vi är många i kontakt som tillsammans förstärker varandra, och annars genom till exempel meditation eller i naturen.

Den här livskraften är skapande. Den är helande. Den går utanför och upphäver våra fysikaliska lagar – vilket förmodligen är anledningen till att vi har så svårt att ta in den, trots att vi själva använder den, dagligen, för att skapa våra liv (och vi är dessutom skapade av den, den är vi).

Och just därför, just för att vårt medvetande är skapande – det vi tror på, tänker på och känner skapar vi mer av – så återskapar vi hela tiden själva den här bristen på kontakt med, tvivlet på, vår egen källa till helande och livskraft.

Påminnelsen hjälpte mig välja en annan väg

Allt det här hade jag nu alltså blivit påmind om när den här depressionen började komma smygande.

Det gjorde att trots det annalkande mörkret kunde fortfarande en del av mig se och förstå att jag faktiskt hade ett val här. Att jag inte var tvungen att lyssna till den där rösten. Att det var dags att den här gången medvetet välja en annan väg.

Den lilla delen av mig tog nu kommandot. Istället för att bryta ihop, checkade den först av med foten som sa ”okej”, sedan trotsade den läkarens order om total vila och tog mig på en kort promenad ner till ”mitt” träd vid vattnet.

På vägen andades jag djupa, djupa andetag av den friska luften, och tyckte den grådaskiga novembereftermiddagen var oändligt vacker.

Väl nere vid vattnet ställde jag mig och kramade den stora, gamla eken. Kände dess sträva bark mot min kind, dess hundraåriga stam mot min kropp.

I samma ögonblick kände jag vissheten förstärkas och strömma genom kroppen på mig: Allt är bra. Allt är precis som det ska vara. Du klarar det här.

I nästa ögonblick kom frågan som förändrade allt …

När jag stod där med armarna om trädet, föll följande fråga ner i mig:

– Vad är verkligt och vad är egentligen sant?

Först blev jag lite förvånad, för är inte ”verkligt” och ”sant” samma sak?

Men så snart jag ställt frågan till mig själv kände jag skillnaden tydligt i hela min kropp:

Vad var verkligt här? Alltså vad finns i den fysiska värld jag lever i – det jag ser, hör och upplever med min fysiska kropp? Jo, det var verkligt att jag hade en ordentlig hälseneinflammation. Ja, det var verkligt att jag för att läka den behövde vila foten. Det var också verkligt för mig att jag blivit nedstämd och deprimerad av denna situation.

Men vad var egentligen sant? Sant, som i den visshet i hjärtat som säger ”jag bara vet det”. Sant, som i ”jag vet att jag älskar mina barn – jag kan inte förklara varför eller hur det går till, jag vet det bara”. Så vad var sant här? frågade jag nu mitt hjärta.

Svaret som kom upp var:

Det här har hänt dig av en anledning. Det sker för ditt och allas bästa. Du är inte drabbad, du är inte orättvist behandlad, det är inte synd om dig, du är inget offer för omständigheter.

När du tappar kraft i den här situationen är när du inte ser klart, för du ser inte hela bilden. Du litar inte på att det som sker är av godo och kan därför inte uppskatta situationen som den är. 

Hela du är inte deprimerad – bara den del som tror enbart på det som är ”verkligt” och inte på det som är sant.

Plötsligt såg jag mig själv mer uppifrån, eller utifrån. Det var fortfarande jag som iakttog mig själv, men från en annan plats. Från den här platsen insåg jag att jag hade ett val att göra.

För lättnaden som uppstod i kroppen när jag började tro på det som var sant jämfört med när jag enbart trodde på det som var verkligt, var påtaglig.

När jag kunde känna – veta – att det som hänt var en del av något större, att det fanns en anledning … att det inte bara hände för att jag var dum nog att inte tänka på vilken belastning det kunde vara för mina fötter att stå på betonggolv tolv-tretton timmar om dagen i sex-sju dagar (målarkurs!) med de kanske inte allra bästa skorna, eller av någon annan oklar anledning riktad mot mig av någon osynlig elakartad kraft … då släppte något i mig.

Jag insåg att jag undermedvetet sett på mig själv som ett offer som ”så olyckligt” råkat ut för det här, att det allt var lite synd om mig, och att jag nästan hade rätt att bli lite låg och må lite dåligt eftersom det här hade hänt … Jag kunde känna av en slags inlärd uppgivenhet från generationer av kvinnor genom historien, som inte haft valet att kunna göra något åt sin situation.

Och det i sin tur passade min gamla vana (ja, för nu såg jag att det var en vana och inget annat) att bli nedstämd. En vana som tappat mig på en massa kraft genom åren.

Jag kan mata den vanan med tusentals orsaker till varför jag anser mig ha anledning att tappa energi – Jag har adhd, är förälder och driver ett företag … Jag har flera utmattningar i bagaget … Jag är högkänslig, introvert och har ett enormt behov av egentid … Listan kan göras lång med orsaker – eller ska jag säga ursäkter – för att inte kliva in i min fulla kraft, utan återigen falla ner i mörkret. Men det ger bara vanan större legitimitet och förstärker den.

Det jag nu insåg från den högre frekvens där jag är nu (både på grund av eget frekvenshöjande arbete och på grund av att frekvensen på jorden har höjts) är att jag idag har kapaciteten att göra ett annat val: Jag behöver inte längre fortsätta mata den del av mig som tappar mig på kraft. Jag kan istället medvetet välja att lyfta bort draperiet och se bortom illusionen av litenhet, begränsning och betingning som hittills styrt vårt beteende på jorden, så att jag istället ser allas vår storhet, skapande kraft, den underliggande meningen och kärleken i livet – och därmed fylla på mig själv med ny kraft.

Ny kraft att äntligen kunna göra det där valet, som tidigare generationer inte kunde, för att de satt fast i cellminnen från historien. Men idag kan jag välja livskraft.

Och plötsligt blev det enkelt. Jag klev in i ljuset.

Och då kom energin tillbaka.

Precis som alla andra gånger när jag, efter en tid av att gömma mig för min egen och allas storhet, fått kontakt med själen, med källan, och inser att allt ju egentligen är bra, att jag har kapacitet och kraft, att jag inte är fast på något sätt, utan fri. Fri att välja min värld.

När jag trodde enbart på det som är verkligt blev jag deprimerad.

Men när jag tror på det jag känner är sant i mitt hjärta – att det finns ett högre syfte med allt som sker, även om jag inte förstår det; att jag (och all andra) har större kapacitet och mer kraft än vi lärt oss att tro; att vi kan välja ledarskap framför offerskap, skaparkraft framför utsatthet, medveten reaktion framför inlärd – då får jag tillbaka min tillit och min livskraft, jag får tillbaka en känsla av förundran och storhet som ger mig energi och glädje.

Jag mår omedelbart bättre.

Nej, jag börjar inte genast hoppa av glädje, jag börjar inte studsa av energi, jag börjar inte omedelbart lysa. Tårarna är fortfarande inte långt borta. Jag är fortfarande känslig. Jag behöver fortfarande vara väldigt snäll med mig själv.

Men de där svartaste tankarna får inte längre grepp om mig. Jag kan schasa bort dem, släppa dem, välja att skruva ner volymen och inte lyssna.

Jag kan vända mig mot ljuset och långsamt låta det fylla mig med sin fantastiska värme, tillit och kärlek …

Verkligheten ser precis likadan ut, men skiftet inombords är enormt

Jag inser i ett ögonblick att jag precis har gjort det vi pratade om och gjorde en så fin ceremoni av på Shine Your Light-retreaten: Jag har just tagit steget från Egots till Själens era. (Ett steg som vi behöver ta om och om igen, för att träna oss på att vara kvar där längre och längre stunder.)

Jag gick i det ögonblick jag gjorde valet från att vara offer till att bli skapare; från att vara rädd till att känna tillit; från att bara reagera instinktivt eller inlärt på det som hände mig till att välja min egen reaktion; från att bara se det som är framför mina ögon till att förstå att det finns något större.

Och förutom att jag omedelbart började må bättre, vilket val tror du hjälper läkandet av min hälsena bäst?

För mig känns det ganska självklart att den tro som får mig att må bättre också kommer underlätta helandet.

Så nu är det mitt jobb att varje dag påminna mig om den högre viljan

Att varje dag överlämna mig inför den. Att våga släppa tron på att det jag ser eller upplever som verkligt är den enda versionen av ”verkligheten”.

Att istället släppa in tron på det jag vet i mitt hjärta är sant.

Påminna mig om gåvan trädet gav mig: Allt är bra. Allt är precis som det ska vara. Du klarar det här.

Och så är det, som jag ser det, med alla de utmaningar vi ställs inför. Vi får inte mer än vi klarar av, även om vi emellanåt har svårt att tro det (tillit!).

Varje utmaning vi ställs inför ger oss en möjlighet att den här gången välja något annat, något nytt. Att välja ledarskap istället för offer-rollen. Att välja emotionell mognad istället för instinktiv reaktion. Att välja tillit framför rädsla. Att välja ljuset framför mörkret.

I varje ögonblick har vi valet att ta steget in i Själens era 

Att erkänna att vi alla är strålande ljusvarelser, med oändliga resurser till vårt förfogande och massor av hjälp på vägen.

Är det verkligt? Kanske inte (ännu!). Men för mig är det sant. Bortom illusionen av separation och ensamhet så vet jag att det är sant.

För mig gör det valet all skillnad.

Så nästa gång depressionen börjar fatta tag om mig och jag känner den där svarta meningslösheten gripa om min kropp, då ska jag komma ihåg det. Jag tänker inte låta den få fäste igen.

För jag vet att den inte är sann. Den är bara ett uttryck för att jag har glömt min kontakt med mig själv och min inre vägledning, min egen källa av livskraft.

Då påminner jag mig om att jag är en strålande ljusvarelse, precis som du, med oändliga resurser till mitt förfogande. Och att jag har hjälp på vägen, massor av hjälp.

Vi är så oändligt mycket mer kraftfulla än vi tror och världen är inte enbart vad den ser ut att vara. Ibland behöver vi påminna oss om det. Även jag. :)

Med så mycket ljus & kärlek,
Carolina

PS. Om nu någon skulle få för sig att tolka detta som att jag menar att du inte ska gå till läkaren om du känner dig deprimerad utan istället bara krama ett träd, så kan jag berätta att det är inte vad jag säger. Jag säger aldrig att du ska lyssna till mig (eller någon annan) framför din egen inre vägledning. Säger den att du behöver gå till doktorn, så gör det. Säger den att du ska krama ett träd (som min gjorde), så gör det. Säger den något helt annat, lita på den och på dig själv – inte på mig. Jag ger inte råd, jag delar bara mina egna tankar och insikter om livet. Skulle de ge dig några insikter som känns sanna för dig, så är det härligt. Och får de dig att inse att du tycker något helt annat, så är det också härligt. Fortsätt lyssna och lita på dig själv och din egen inre vägledning! Ja, det är väl egentligen att ge ett råd, så okej, det får bli mitt enda. :)

Carolina Gårdheim är andlig barnmorska för medvetna ledare i Själens era. Anmäl dig gärna till hennes nyhetsbrev för att få inspiration att leva & leda från själen samt skapa ett liv att älska.

Tyckte du om det här?

Anmäl dig till mitt nyhetsbrev för att få gratis inspiration från själ & hjärta direkt i din mejlbox! Som ett litet tack får du mitt webinar Shine Your Light – Hitta din unika gnista & börja lysa som ledare med hjärta, för dig själv & andra, i Själens era (värde 500 kr) helt gratis.

Tack för att du finns!

3 Responses to “Frågan som lyfte mig ur depressionens klor

Kommentera gärna!

%d bloggare gillar detta: