Blogg

Ordet som kan skymma din oändliga prisma av möjligheter

Hej fantastiska du!

Den här veckan har jag funderat på det här med hur vi uttrycker oss och vad det egentligen gör med oss …

– Han är en skitstövel!
– Hon är så konflikträdd.
– Jag är så velig, jag kan aldrig bestämma mig …
– De är ju helt ute och cyklar!

Det lilla ordet ”är” är ett av vårt språks mest kraftfulla och skapande uttryck. Det du sätter efter ”jag är …” skapar ditt liv. Och det du sätter efter ”du är …” bidrar till att skapa andras liv.

Tänker du ofta ”jag är värdefull” lever du med stor sannolikhet ett annat liv än om du tänker ”jag är värdelös”. En relation där vi säger ”du är fantastisk” till varandra ser annorlunda ut än en där vi talar om för varandra att ”du är hopplös”.

Men det här är vi inte alltid helt medvetna om. Vi tror kanske att vi bara konstaterar hur det ”är” när vi säger ”jag är så blyg” eller ”du är så dålig på att lyssna” – inte att vi därigenom också skapar (eller åtminstone förstärker) just detta.

För ingen människa ÄR ju en skitstövel, konflikträdd, velig eller helt ute och cyklar, för att ta exemplen från i början.

Ja, människor kan agera mer eller mindre genomtänkt, i en situation undvika konflikt för att i nästa stå upp för det man tror på, ha svårt att ta beslut när det handlar om något viktigt, men inte när det är något oviktigt (eller tvärtom) och se på en sak från olika håll beroende på vad man har tillgång till för information eller erfarenhet.

Men så fort vi säger ”du är …” till varandra stänger vi ner konversationen. Vi bestämmer att det inte finns något annat sätt att se på situationen. Vi förlorar helt vår nyfikenhet och vilja att förstå och utvecklas.

Samma när vi säger ”jag är …”. Det är konstant, fast, skrivet i sten. Det går inte att utveckla, förändra, expandera.

Så hur kan vi säga istället?

Här är några förslag:

– Det där kändes inte bra. Varför gjorde du så? Vad hände? Jag vill gärna förstå.

– Ibland när jag vill ta upp något viktigt med henne sluter hon sig och går undan. Men jag söker ju bara kontakt, inte gräl. Hur kan jag hjälpa henne att istället våga öppna upp så att jag kan få veta vad hon tänker?

– Ibland, särskilt om det handlar om något viktigt, kan jag ha svårt att känna vad jag egentligen vill. Annars har jag inga problem att bestämma mig, men när det verkligen gäller, är det som att det bara låser sig för mig … Är det något du känner igen? Hur brukar du göra då? Jag vill så gärna hitta och våga lita på min vilja även när jag ska ta ett viktigt beslut.

– Jag undrar varför de sa så där? Det vore intressant att få veta mer om vad som ligger bakom deras uttalande? Med det jag känner till idag kan jag inte se varifrån de kommer. Jag får lov att fråga dem, jag är nyfiken på deras argument! Kanske kan jag lära mig något nytt …?

Ja, det tar kanske lite längre tid – åtminstone på kort sikt – att säga så här istället.

Men vad tror du det här öppnare sättet att prata (och tänka) skulle kunna göra för skillnad i dina relationer, till dig själv och andra, på lite sikt?

För mig handlar det här om respekt.

Den respekt jag vill visa mig själv. Den respekt jag vill visa andra. Och, naturligtvis, den respekt jag gärna vill att andra också ska visa mig.

Det handlar också om en förståelse för att vi alla är komplexa varelser – vi kan vara ”både ock”, vi kan ha motstridiga känslor, vi har så mycket mer inom oss än vi vet – och att alla kan utvecklas och växa om vi är öppna för möjligheten.

För att kunna vara det behöver vi gå in med massor av kärlek ...

I första hand till oss själva, för det är alltid där det börjar.

För när vi kan se, acceptera och älska hela oss själva som vi är, inklusive våra sår och vår rädsla för otillräcklighet, hela den komplexitet av ”både ock” som vi alla bär inom oss – både vårt ljus och vårt mörker, både vårt geni och våra utmaningar, både vår stolthet och våra skuggor – upptäcker vi att vi aldrig bara är en sak

Vi, precis som alla andra, är alltid en oändlig mängd olika saker …

Och vem bryr sig då om att vi ibland kan vara lite “veliga”, när vi dessutom kan vara både “bestämda”, “avslappnade”, anta en ”struntar väl jag i-attityd” eller något helt annat, som vi kan välja från vårt enorma register av Allt-vi-ÄR-eller-kan-bli!

För ingenting är heller statiskt, utan i ständig expansion och förändring. Vi kan lära oss nya saker, utveckla nya egenskaper, ändra våra attityder och skaffa oss nya kompetenser eller drömmar när vi vill.

Från den här platsen av acceptans och kärlek är det betydligt lättare att se och “tillåta” samma komplexitet även hos andra. Kanske till och med bli nyfiken på och söka rätt på den!

Så var börjar du?

Hur kan du börja se på dig själv med ännu större acceptans för hela din enorma komplexitet och bredd?

(Och jag vet att du redan har jobbat med det här, att du redan accepterar och älskar dig själv till stor del – och det finns alltid ett “nästa steg”. Hur ser det steget ut för dig?)

Fråga din mage/inre vägledning!

Vad kan du ge dig själv idag, göra för dig själv idag, säga till dig själv idag för att fylla på din kärleks- och acceptans-tank? Den, som när den är full, rinner över och sprider sig även till andra?

– Hur kan du tänka och prata om dig själv på ett sätt som visar ännu större respekt för din komplexa natur? För att du kan vara både ock, en sak i ett ögonblick och en annan i ett annat?

– Hur kan du tänka och prata om dig själv på ett sätt som visar förståelse för att du är i ständig utveckling? Att du kan lära nytt, lära om, ta dig an nya utmaningar och växa som människa?

– Och hur kan du börja tänka och prata så även om andra?

Dela gärna och berätta! 

Men vänta lite nu ...

Undrar du kanske nu när du har funderat på det här en stund …

– Ska vi inte ens säga ”Du är fantastisk”, ”Jag är värdefull” och ”Vi är amazing”?

Då blir mitt svar: Njae …. Både ock! :)

Positiva etiketter är naturligtvis också skapande. Eftersom de bidrar till att skapa mer av det vi vill ha, så tänker vi kanske att självklart ska vi fortsätta med dem!

Och visst kan vi göra det. Men samtidigt tycker jag att vi även här kan öva oss på att vara ännu lite tydligare. Ta in ännu lite större komplexitet. För att hedra vad som verkligen känns sant i oss.

Här är några exempel på hur det kan se ut:

– Du har så fantastiskt mycket att bidra med! Jag beundrar verkligen hur du har omvandlat din erfarenhet och kunskap till en helt egen kompetens, som hjälper så många. Jag förstår att det inte alltid varit lätt och att även du kan känna dig liten ibland, som vi alla, men det gör dig bara mera mänsklig och det du gör ännu mer inspirerande. Tack!

– Jag vet att jag har ett värde och är bra som jag är. Att jag inte behöver prestera för att bli älskad eller få vara med. Samtidigt är det viktigt för mig att göra mitt bästa och jag har stora ambitioner med det jag tar mig för. Därför är jag noga med att hålla mig själv och fylla på mig själv, så att jag inte ska riskera att bli beroende av att andra ska bekräfta mig.

– Vi har så mycket som funkar så fantastiskt bra. Vi litar på varandra, vi arbetar mot samma mål och vi har så roligt ihop! Vi skulle möjligen kunna bli ännu bättre på att sätta gränser, men det är ett “work in progress”, eller hur?

Igen, vi kanske inte alltid kan vara så här utförliga.

Men vi kan åtminstone lite oftare försöka se lite mer av oss själva och andra … Lite oftare se och tillåta lite mer av den komplexitet som vi bär inom oss – den enorma prisma av möjligheter som vi faktiskt ÄR (se där, något vi ändå måste sägas vara!).

Och därigenom bjuda in ännu fler möjligheter, öppna upp för ännu mer givande samtal, överbrygga ännu fler motsättningar och bygga ännu starkare relationer.

Så tänker jag. Hur tänker du? Berätta gärna!

Med kärlek,
Carolina

Carolina Gårdheim är andlig barnmorska & coach för energimedvetna ljusledare. Anmäl dig gärna till hennes nyhetsbrev för att få inspiration att leva & leda från själen samt skapa ett liv att älska.

Fler relaterade

Dela gärna

Facebook

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *