Blogg

Har du drabbats av expansionssyndrom?

Hej fantastiska du!

Ofta känner jag det som att vi lever i en tid som är början på något nytt. Att det, mitt i allt det utmanande, ibland ändå kan kännas lite spännande. Vad väntar egentligen efter det här?

Men lika ofta, i mina mörka stunder, kan jag känna det som att vi lever i en tid som mer är slutet på något – att vi är på väg att förlora något, att lämna något som varit kärt, men inte längre är aktuellt eller möjligt att hålla kvar.

Den här dubbla känslan är inte så konstig. För utan ett slut kan vi ju inte uppleva någon ny början. Utan död, ingen återfödelse. Att lämna något är helt enkelt nödvändigt för att vi ska kunna resa någon annanstans.

Det betyder inte att vi lämnar det för alltid. Det betyder inte att vi inte älskade eller uppskattade det vi släpper taget om. Det betyder inte heller att det varit eller är något fel på det – bara att det inte längre passar. Det är dags för något nytt.

Så om vi kan släppa det som är färdigt med tacksamhet och lätthet (och finns där också en gnutta sorg är det bara helt naturligt), så kommer vi både snabbare och enklare ta oss vidare och starta det nya.

Men det är ofta här problemen uppstår, märker jag. Vi håller fast för länge vid det gamla, vi förstår inte att det är dags att lämna och gå vidare.

Och när vi inte lämnar i tid, verkar livet bli tvunget att hjälpa oss på traven … För det är livets naturliga gång – något måste lämna för att det nya ska kunna gro och börja växa.

Det här kan vara en av de största och viktigaste insikterna jag fått …

… i det arbete jag gjort under de senaste åren med att förstå och praktisera de fyra faserna i Skaparcykeln, eller de fyra årstiderna:

När vi inser att vi helt enkelt måste lämna något för att kunna komma vidare – och att det är en naturlag att när vi skapat ett tomt utrymme och satt en intention, så kommer livet att fylla det med vårt nästa steg – kan vi göra det medvetet och därigenom så mycket mer smidigt, än om livet ska behöva putta oss i rätt riktning …

Men bara för att insikten finns betyder det naturligtvis inte att det är enkelt! Det kan låta så förföriskt självklart – ”se bara på höstlöven som faller för att knoppar åter ska kunna brista ut i blom till våren!”

I praktiken, i den vardag vi alla vaknar till varje morgon, är det inte alls lika självklart. Jag kan komma på tusen anledningar till att behålla något, som helt klart är redo för återvinning eller att skänkas bort. Jag kan hitta på tusen skäl till varför jag ska fortsätta göra på det sätt, som uppenbarligen inte längre verkar fungera. Jag kan ge tusen olika argument för att upprätthålla den relation, som bevisligen inte längre är bra för någon av oss.

Jodå, en del av oss släpper, lämnar och avslutar lättare både prylar, vanor, gamla mönster, rädslor, begränsande tankar, anställningar, företag, intressen, åsikter, vänner, frisyrer, kläder, attityder, tankesätt, partners, hem och annat än andra. Men jag undrar om inte de flesta av oss ändå håller fast vid något lite för länge oftare än motsatsen?

Och vad händer då när vi håller fast vid något för länge? När vi inte självmant ser och känner att det är dags att lämna, ta avsked, gå vidare, göra något annat? Jo, som jag nämnde, då verkar det som om livet självt ser som sin uppgift att hjälpa oss lite på traven …

Vem har inte varit med om att få en sådan spark i rumpan någon gång?

Känslorna är första steget i den trappa av signaler som används. Sedan brukar kroppen säga ifrån på olika sätt. Vi kan råka ut för konflikter, sjukdomar, olyckor.

Lyssnar vi ändå inte, kan livet ta fram storsläggan … Själv har jag råkat ut för den några gånger. Större utmattningar, som lett till omfattande kursändringar i livet på alla plan.

I efterhand kan jag tydligt se att de här utmattningarna alla har lett vidare till ett nästa, ännu bättre steg. Och jag är inte ensam om detta – jag har många i min tribe som varit med om olika former och upplevelser av utmattning/utbrändhet och i efterhand insett samma sak.

Vi har nu döpt om ”utmattningssyndrom” till “expansionssyndrom”! (Tack igen till Barbara som kom på det passande uttrycket!) För det är inte enbart en signal om att det är dags att vila, utan att det är dags att ändra kurs. Något nytt väntar runt hörnet och det är dags att agera på det.

Sent om sider har jag nu börjat förstå att de här ”sparkarna i baken” från livet skulle kunna undvikas om vi bara lärde oss att lämna i tid … Om vi själva hade påbörjat förändringen innan livet sett sig nödgat att rycka ut.

Och ibland fixar vi det. Det är vanligtvis ganska lätt när det handlar om att lämna något som är uppenbart dåligt för oss. En relation vi inte mår bra av. En vana som skapar hälsorisker. En arbetsplats där vi känner oss otillfredsställda. Det kan naturligtvis fortfarande vara en utmaning att verkligen genomföra den förändring vi vet krävs, men vi uppfattar åtminstone signalerna och vet att vi bör utforska möjligheterna.

Lurigare är det när det börjar bli dags att lämna något som vi inte mår direkt dåligt av.

Något vi kanske fortfarande tycker är roligt. Något vi kanske till och med är riktigt, riktigt bra på. Trots detta är det dags, för det är något annat som pockar på.

Men ändå förstår vi inte signalerna … De viskar, pratar lite högre, kanske till och med börjar ropa … men för döva öron …

Varför?

Jo, för att vi inte ännu vet vad den nya början är som väntar på oss.

Om vi rör oss från något som inte är bra för oss spelar det lite mindre roll (men kan fortfarande vara viktigt) att vi inte vet vart vi är på väg – vi är ändå på väg ifrån något och det ger mening och bränsle.

Men om vi ännu inte misstrivs eller mår uppenbart dåligt av den nuvarande situationen …

Det här är kruxet vi ställs inför:

Vi måste först lämna, avsluta, släppa det gamla, för att det nya ska kunna växa fram. Även om vi inte ännu vet vad detta nya är …

Det måste först uppstå ett tomrum – vintern, som kommer mellan hösten, då löven faller, och våren, då groddarna kommer upp ur marken – för att det nya ska ha möjlighet att slå rot.

Det är en naturlag.

Och att lämna något utan att veta vart vi är på väg … DET är det mest skrämmande vi kan ställas inför. DET skyr vi som riskgrupperna skyr tunnelbanan i Coronatider.

Det här är anledningen till att så många bryter upp en relation först när någon av parterna träffat en ny – och att denna nya ofta refereras till som ett ”övergångsobjekt”, det vill säga någon att hålla i handen under den läskiga tid då vi går något nytt och okänt till mötes.

Det här är anledningen till att så många stannar kvar för länge på arbetsplatser, när de egentligen ska gå vidare, blir sjuka och tvingas ta den paus, som har potential att leda vidare till nästa steg (men vore det inte skönt att hoppa över det där mellansteget?).

Det här är anledningen till att så många hårdnackat håller fast vid åsikter (och frisyrer …) de haft sedan ungdomen, utan att ens försöka släppa taget och utforska vad som skulle kunna hända om de klev in i det okända och provade något nytt. Med resultat att de stelnar i sina former och blir inaktuella, omoderna, ignorerade, kanske till och med utfrysta eller uppsagda, utan att de förstod vad som hände. (Men bättre en fågel i handen …)

Alla är vi rädda för det där tomrummet. Mysteriet. Det okända.

Det är det vi fruktar mest av allt. Mer än döden självt, tror jag ibland.

Och vad ligger då i botten av den här rädslan?

TILLIT. Eller snarare, avsaknaden av tillit. Vi litar inte på att de där fröna kommer gro och växa upp till våren, om vi släpper våra löv nu. Det är ju långt till våren … Hur ska vi överleva? Vad ska vi göra? Hur ska vi klara oss? Ska vi bara släppa, vila och vänta? Det ligger inte riktigt för oss …

Ändå är det det naturliga sättet att skapa, så som naturen själv fungerar. Så som vi själva fungerar när vi följer den naturliga Skaparcykeln eller de fyra årstiderna, där fröna under vinterns vila gror djupt ner i markens mylla för att sticka fram sina knoppar om våren, blomstra om sommaren, ge skörd till hösten och sedan återigen vila under vintern.

Vem vet inte att man får de bästa idéerna när man slappnar av och gör annat (i duschen till exempel, som i det klassiska exemplet?)

Vem vet inte att muskler inte kan byggas utan vila och återhämtning?

Vem vet inte att en större vinst (pengar in/flod) inte kan skapas om vi inte först investerar (pengar ut/ebb)?

Det handlar om tillit. Tillit till vår egen skaparkraft. Och till livet självt. Det är nyckeln.

Det här kan vara en av de viktigaste saker vi har att träna på nu

Både för vår egen skull, för att lättare kunna skapa expansion och skaparkraft i våra egna liv, utan de här onödiga ”guppen” där livet tycker sig behöva hjälpa oss på traven.

Men också för att skapa smidigare övergångar och större skaparkraft i vårt samhälle.

För på en slags metanivå känns den här pandemin som ett sätt för livet att få oss alla, som jordinvånare, att stanna upp och tänka till på hur vi lever våra liv. Vad är verkligt viktigt? Hur vill vi att vår och våra barns framtid ska se ut?

Och: Vad behöver vi lämna nu, för att det tomrum ska kunna uppstå som vi och livet sedan kan fylla med nästa steg? Expansionen. Utvecklingen, som har potential att skapa något ännu bättre för oss alla.

Vad tror du? Kommentera gärna.

Med kärlek,
Carolina

Carolina Gårdheim är nyfiken livskonstnär & coach för energimedvetna. Anmäl dig gärna till hennes nyhetsbrev för att få inspiration att leva & leda från själen samt skapa ett liv att älska.

Fler relaterade

Dela gärna

Facebook

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *