Blogg

Hej då … och välkommen till en ny resa!

Hej fantastiska du!

I 23 år har jag medvetet följt själen, som oförtröttligt och med stor kreativitet hela tiden har puffat mig framåt för att jag ska fortsätta växa, utvecklas, expandera som människa.

När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag se ett tydligt mönster upprepa sig:

När det börjar bli dags för ett nytt större steg – långt innan jag ens vet vad det nya är – får jag signaler om att jag måste göra plats för det nya genom att avsluta eller minska ner på det jag för närvarande håller på med.

Det kan antingen ske genom att jag själv medvetet lämnar – som exempelvis när jag i augusti 2003 sa upp alla mina konsultuppdrag i min dåvarande firma för att jag kände att jag skulle göra något annat (men jag visste ännu inte vad) och sedan några månader senare, i november, startade Kreativ Insikt.

Eller så får jag lite hjälp på traven att skapa detta utrymme genom en utmattning – som till exempel när jag 2010 under sex månader bara arbetade några timmar om dagen. I efterhand kan jag tydligt se att det var startskottet både för vår flytt till drömboendet vid havet, och den stora kursändring i vår verksamhet från enbart produkter till e-kurser och coachning, som vi senare sjösatte.

(Det andra alternativet ovan är anledningen till att jag för egen del numera har döpt om ”utmattningssyndrom” till ”expansionssyndrom” – en signal om att en expansion är på väg!)

Om och om igen kan jag se att det är först efter att jag har skapat utrymme för det nya, som det också kommer in och kan falla på plats. 

Det här har visat sig vara en vital insikt för mig att hålla mig i just nu …

I somras: Fast i en ”omöjlig” situation ...

I slutet av våren och början av sommaren började min kropp protestera så snart jag satte mig framför datorn. Hjärtklappning, tryck över bröstet och sömnsvårigheter dök upp lika säkert som regnet mitt i midsommarlunchen så snart jag arbetade mer än ett par timmar. Det var som om kroppen gick in i stabsläge och resurserna inte räckte till för att göra något annat än det som ansågs allra viktigast – och det var helt uppenbart inte arbete vid datorn!

Och det var ju ett problem, förstås … För det är ju vid datorn som jag utför i stort sett allt mitt arbete … 

Först såg jag ingen utväg alls. Jag kan ju inte bara sluta jobba! Jag tänkte på mina coachningsklienter, som jag älskar, som jag varken ville eller kunde lämna i sticket … Jag tänkte på de fantastiska medlemmarna i Sisterhood, varav några kanske precis hade gått med och betalt för ett helt år … Jag tänkte också på min familj, som jag försörjer – naturligtvis tillsammans med min man och mitt team, men utan mig finns liksom inget företag …

Min slutsats blev: Det går inte!

Jag kände mig helt låst, fast i en omöjlig situation.

– Sluta jobba! sa kroppen.
– Det går inte! sa hjärnan.

Jag hade hamnat i en klassisk ”fast i egot-situation” – precis en sån, som jag så ofta pratar med mina klienter om … Där vi hamnar när vi tappar kontakten med själen, vår inre vägledning. Och det händer i stort sett alltid när vi börjar tänka på att vi kanske inte ska kunna försörja oss. (Eller, för den delen, när vi oroar oss för att andra ska bli arga på oss, att vi ska bli ensamma och utanför eller något annat som, enligt egot, hotar vår överlevnad.)

Tack och lov för den erfarenhet jag har med mig i bagaget!

Med hjälp av den – och några riktigt kloka, kärleksfulla och ärliga vänner – landade jag till slut i den egentligen självklara slutsatsen att om jag inte tar hand om mig, så kommer jag ändå inte kunna ”leverera” någonting alls i slutänden … Och – kroppens signaler kommer ju från min egen inre vägledning, så naturligtvis finns det en anledning till att detta sker, en anledning som är till mitt och allas högsta bästa. För det är det alltid när det kommer från själen.

Så vi bestämde att jag under hösten enbart skulle arbeta med mina befintliga coachnings- och medlemsprogram.

Allt annat – alla planerade lanseringar, allt utvecklingsarbete inför framtiden, nya idéer, nytt material och så vidare – ställde vi in för att minimera mitt arbete framför datorn det närmsta halvåret. Syftet var att göra plats för vila och återhämtning, så att jag skulle kunna komma tillbaka igen på det nya året.

Men, med de insikter jag bar med mig i bagaget, så insåg jag redan här att detta förmodligen inte bara handlade om att ”komma tillbaka”, utan snarare om att förbereda sig inför nästa steg – någonting helt nytt, som än så länge var fördolt för mig …

Under hösten drar min själ mig i två riktningar som verkar samverka ...

Den första handlar om målning.

För drygt två år sedan inledde jag en för mig överraskande passionerad kärleksaffär med målning. Sedan i somras har drivkraften att måla bara blivit starkare och starkare. Så jag målar. Jag har utökat min ateljé på bekostnad av mitt kontor och målar så mycket jag kan.

Måla kan jag göra hur mycket som helst utan att bli trött eller få fysiska symptom. Det utlöser inte det ”stabsläge” som mitt vanliga arbete gör. Tvärtom! Jag är full av energi, jag mår bättre än på länge och jag är så innerligt lycklig vid mitt staffli …

Jag har inget mål med mitt målande (inte än, i alla fall), utan gör det enbart för att själen med så fast hand placerar mig i ateljén. Det är där jag ska vara och därmed basta, säger den. Det är som att jag inte har något val (och jag vill inte heller något annat just nu!).

Den andra handlar om att gå inåt.

Länge har min roll varit ledarens – jag har varit ledare av mina coachningsprogram, mitt medlemsprogram, retreater, kurser och resor. Jag har varit inspiratör i alla dessa grupper, via mitt nyhetsbrev och på sociala medier. Jag har hjälpt andra att föra ut sina budskap och skapelser i världen. Jag har varit en person som andra vänder sig till för inspiration och vägledning.

Nu känner jag en stark dragning mot att gå mer inåt och låta min egen inre kreativitet få utlopp. Att istället för att hjälpa andra att föra ut sina skapelser i världen, föra ut något som verkar vilja bli skapat inifrån och genom mig.

Vad? Det vet jag fortfarande inte.

Jag skapar bara utrymme för att det ska kunna komma till mig … Bland annat genom att dra mig undan till min ateljé. Vara ensam. Skapa. Jag är mindre ute på sociala medier, ja, nästan inte alls. Jag möter färre människor (ja, det är ju naturligt nuförtiden också, förstås). Jag delar just nu inte med mig lika mycket av mig själv som annars. Och jag lyssnar inte heller längre i samma utsträckning till mina tidigare kanaler för inspiration, utan är mer i min egen bubbla. För att det är vad jag känner mig manad till just nu. 

Nu har jag tagit konsekvensen av denna inre vägledning ...

Sammantaget har denna inre vägledning varit så stark och pågått under så lång tid att jag till slut har landat i att jag nu måste agera på den. Göra det som själen ropar om.

Även om jag fortfarande inte har en aning om vad det ska komma att leda vidare till.

Därför har jag idag – med sorg i hjärtat – berättat för deltagarna i Shine Your Light Sisterhood att vi avslutar detta magiska medlemsprogram från årsskiftet.

Vi har haft en helt fantastisk tid tillsammans och jag är så otroligt stolt över vad vi åstadkommit under de här åren! Vilken resa …

Jag får rysningar när jag tänker på hur många som hittat sin kraft i vår cirkel och vågat sig ut i världen för att göra sin grej och sprida sitt ljus. Hur många som blivit vänner för livet. Hur många som hittat hem till sig själva …

Det har varit helt magiskt på så många plan och har känts – och varit – viktigt.

Det här beslutet har verkligen inte varit enkelt att ta och jag har verkligen inte tagit lätt på det. Jag har kämpat med det i månader … Men till slut har jag känt att min inre vägledning är solklar: Det är dags nu …

Vi kör nu på som vanligt till nyår med kanaliseringar, virtuella retreater och vårt fantastiska forum, sedan stänger vi, med en fin virtuell avslutningsceremoni, den här delen av resan.

Samtidigt avslutas mina pågående coachningsprogram, och någon månad senare stänger vi också webbutiken.

Så vad händer sen då …?

Jag vilar i ovissheten. Jag vandrar i mörkret. Jag omfamnar mysteriet.

Jag befinner mig i den arketypiska energin Vinter i Skaparcykeln – tiden för vila och återhämtning, tiden för att släppa, sörja och göra plats för det nya. Tiden då nya frön redan gror djupt ner i markens mylla, men vi inte ännu kan se dem …

Vilka frön det är som gror i mitt mörker vet jag alltså inte.

Men jag har följt min inre vägledning så länge nu att jag har lärt mig att våga lita på den.

Vill den att jag ska måla, så målar jag. Även om jag inte vet varför (mer än att jag mår otroligt bra av det).

Vill den att jag ska göra ett uppehåll i min verksamhet, så gör jag det – i tillit till att jag inte hade fått den här starka vägledningen om det inte skulle leda vidare till något annat och ”ordna sig” på något sätt framöver.

Ett steg i taget, det är så själen arbetar. Så mycket har jag lärt mig.

Jag förstår att jag just nu inte ska veta vart jag är på väg. För just det – ovissheten, det okända, mysteriet om du vill – är en så otroligt viktig del av resan.

Utan att utmana mig själv att möta ovissheten, att gå in i det okända, kommer inte den transformation, den expansion, som den här resan handlar om kunna ske.

Det är först när jag agerar i tillit och själv tar de första stegen – trots att det fortfarande är mörkt och jag inte ser vart jag är på väg – som livet kan möta mig och bana resten av vägen.

Det är först då som miraklen kan ske. De, som jag upplevt så många gånger tidigare att jag lärt mig att förvänta mig dem.

Jag måste agera i tillit. Annars fungerar det inte.

Tilliten är den magiska ingrediensen. Utan tilliten blir den tilltänkta sufflén platt. Utan tilliten kommer jag inte vidare.

Utan tilliten, inga under …

Så här står jag nu. I tillit – om än emellanåt tillkämpad …

Skälver en aning, för visst sjutton är det läskigt! Ovisst, pirrigt, spännande, rent av galet, kan det emellanåt kännas – som en bergochdalbana! Pust …

Men jag har inte något val. Jag följer själen.

För mig är det vad livet går ut på.

Jag vet ju dessutom att ovissheten alltid är tillfällig. För så snart vi skapar ett tomt, öppet utrymme, så kommer universum, livet, kärleken, att fylla det med något nytt. Precis som att nya knoppar alltid dyker upp om våren – just för att löven släppts på hösten.

Det är en universell lag. Det är så det fungerar. Och tack och lov har jag varit med om det så många gånger förr att jag numera vågar lita på det. 

(Och om jag någon gång skulle tvivla på om livet verkligen kommer stå för sin del av det här ”avtalet”, så litar jag vid det här laget, vid 53 års ålder med över 20 års entreprenörserfarenhet i bagaget, på mig själv. Jag har trots allt klarat mig hittills! Jag har massor av kunskap, kompetens, erfarenhet och passion, så jag ska nog klara mig även om universum av någon märklig anledning just den här gången skulle ha annat att göra än fylla mitt tömda utrymme. :-)

Så …

Hej då och tack för den här tiden!

Och samtidigt …

Välkommen att fortsätta resan med mig!

För visst kommer du fortsätta att höra ifrån mig framöver. Jag kommer fortsätta blogga, skicka ut nyhetsbrev, dela på sociala medier om den här resan ut i det okända även om det kanske blir lite mer sporadiskt.

Jag hoppas att du ska vilja följa med mig in i det okända. Kanske du känner igen dig? Kanske du är på en liknande plats? Då kan vi göra sällskap. 

Och vill du inte följa med mig på den walkabout jag ger mig ut på nu, så är det självklart helt okej. Allt har sin tid. I så fall, tack för den här tiden!

Jag önskar dig glädjen, spänningen och känslan av mening i att följa din själdin resa, den som gör att du känner att du lever från själ och hjärta.

Det gör jag.

Med kärlek & tillförsikt i ovissheten,
Carolina

Carolina Gårdheim är nyfiken livskonstnär & coach för energimedvetna. Anmäl dig gärna till hennes nyhetsbrev för att få inspiration att leva & leda från själen samt skapa ett liv att älska.

Fler relaterade

Dela gärna

Facebook

8 svar

  1. Precis där du är nu, är jag också . Jag har iofs målat i över 1 år nu. Min resa inåt har också börjat. Önskar dig lycka till med din resa

  2. Nånstans mot slutet av ditt inlägg så slog mig plötsligt insikten att “Shit – jag är också i Skaparcykelns Vinter!!” Och orden jag läste handlade plötsligt inte bara om dig, utan om mig själv också.
    Den insikten “drabbade” mig ända in i hjärtat.
    Jag har lite svårt att navigera mig genom den tuffa period som är nu och mår stundtals inte så bra, men försöker känna tillit till att det kommer något bra ur det här…

    Det var kanske 2012 eller 2013 som jag var på en föreläsning med dig (vid Mariatorget tror jag det var), och sedan dess har jag följt dig. Du och din verksamhet har givit mig så enormt mycket! Jag vill framföra ett GIGANTISKT TACK för allt du har gjort och den fantastiska visdom och energi du sprider! Önskar dig allt gott, vad än som må hända framöver!
    TACK!

    1. Tack, Anki, vad glad jag blir att höra att insikten föll på plats! Det är viktiga saker det här, som vi inte alltid tänker på. Tack för att du delar! Och mitt varmaste tack för dina fina ord … Stor kram! ♥ Carolina

  3. Ta väl hand om dig och stort TACK för att du delar med dig av dina tankar och om din kommande inre resa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *