Berget kallade mig hem för att hela mig själv och historien

Le Pic BugarachHej fantastiska du!

– Här blev du dräpt.

Hjärtat klappar så det dånar i öronen, tårarna rinner i strida strömmar och bilder spelas upp för mitt inre i ett rasande tempo när jag faller ner på knä i den lilla kyrkan och lägger händerna mot det gamla slitna keramikgolvet.

Jag ser soldaterna rida in i staden och ta sig in i kyrkan där vi alla har barrikaderat oss. Jag ser hur de sliter mina barn ur famnen på mig. Hur de dödar alla som jag älskar, min familj, mina vänner, ja, hela byn. Hur blodet rinner i floder på kyrkgolvet medan skriken omkring mig får håret att stå upp på mina armar, innan de halshugger även mig …

Den brutala sorgen. Förtvivlan. Förstummad frågar jag mig själv hur människan kan vara så grym? Vi var en fredlig liten församling vid det stora bergets fot. Katharer, som predikade kärlek och enhet med alltet, levde enkelt, nära och i samklang med varandra och jorden. Vi gjorde ingen förnär, varken människa, djur eller natur.

Men katolska kyrkan tyckte annorlunda. Vi växte för snabbt, vi följde inte reglerna som ställdes upp, vi utmanade deras inflytande och hotade deras ställning – i deras ögon. Själva hade vi inte någon sådan avsikt. Vi ville bara leva i fred, frid och kärlek …

Berget, som kallat mig hit, talar igen:

– Tack för att du kom. Det är dags att hela denna del av historien, läka såret och släppa rädslorna förknippade med detta liv. Det är dags att ta nästa steg i din mission. Du är fri nu.

Du är fri nu.

Berget kallar på mig

Berget har kallat på mig ända sedan vi kom till regionen dagen innan. Berget, som inte stod med i programmet, men som kallade så högt att vi blev tvungna att möta det.

Innan jag reste hit hade jag läst om ett berg som kallades Mount Bugarach i södra Frankrike. Det var dit en stor del av Jesus och Maria Magdalenas familj, vänner och följare flydde efter korsfästelsen. Där skapade de en församling, som blev utgångspunkt för deras resor världen över under åren som följde.

Men jag visste inte exakt var detta berg skulle ligga, inte heller hur det såg ut. Jag hade bara sett på kartan att det låg någonstans i regionen dit vi skulle. Inte heller min coach, som arrangerat retreaten för mig här i Languedoc-Roussilion i södra Frankrike, kände till det här berget.

Första dagen kör vi upp till den mytomspunna byn Rennes-le-Château, centrum för Dan Browns bok Da Vinci-koden, i sin tur inspirerad av den i vissa delar kontroversiella boken The Holy Blood and The Holy Grail. Vi ska besöka kyrkan Sainte-Marie-Madeleine, dedicerad till Maria Magdalena, som ligger i byn. Den, sägs det, gömmer platsen där “den heliga graal” (förmodligen delar av Jesus kropp och hans blod) är gömd. Det finns mängder av spännande historier om den här platsen och den här kyrkan, och energin är väldigt speciell.

Foto: Lisa Fabrega

Foto: Lisa Fabrega

Efter att ha besökt den vackra lilla kyrkan går vi ut på baksidan och ser ut över de imponerande vidderna och bergsmassiven som omringar byn. Min blick dras återigen söderut, som den gjorde på vägen hit, mot en stor bergstopp som ligger lite bakom de andra och har som en utbuktning på högra sidan.

Det känns som om just det berget vill säga mig något, som om det drar i mig …

Vi söker information om vad det kan vara för berg och upptäcker att det är samma berg som jag har läst om! Vi får veta att det kallas för Le Pic Bugarach (ibland Le Pech Bugarach). På ett ögonblick har vi bestämt oss för att göra en liten omväg och åka dit nästa dag.

Under frukosten frågar min coach, Lisa, om det är okej att vi åker tillbaka till Rennes-le-Château en kortis innan vi kör vidare mot Le Pic Bugarach? Hon har nämligen bestämt sig för att hon trots allt vill köpa den ring hon tittade på i en butik där igår. Självklart säger jag som gärna åker dit igen, och vi beger oss åter upp till den charmiga lilla byn.

Väl där dras vi som av en magnet in i ett galleri med fantastiska tavlor, alla i en speciell stil. En enda tavla skiljer sig från de andra – det är den enda som är inramad, med glas och den går i min favoritfärg lila. Den föreställer – förstås! – Le Pic Bugarach … Den ropar på mig, den är min, jag köper den och går lycklig därifrån. Butiken med ringen visar sig vara stängd, och vi förstår att det var för min tavla vi skulle upp dit igen … Berget kallar mig nu högre och högre och vi beger oss iväg på de slingrande vägarna genom det vackra franska landskapet, och möter kor, hästar och traktorer bland vinfält och olivlundar.

Tanken är att vi ska passa på att besöka ett fantastiskt slott som Lisa känner till på vägen dit, så vi ställer in GPS:en och rör oss i riktning mot slottet. Men trots att vi följer GPS:en befinner vi oss plötsligt på en skumpig skogsväg med stora hål mitt i en mer och mer djungelliknande skog … Det känns inte säkert, så vi bestämmer oss för att vända tillbaka till den större vägen och åka runt. Men hur vi än söker på GPS:en och i våra telefoner kan vi inte hitta någon annan väg som tar oss till slottet, som verkligen ska ligga där …

Det känns som om Le Pic Bugarach har tröttnat på våra omvägar och vill att vi kommer direkt. Så vi skippar slottet och kör istället raka vägen mot “mitt berg”.

Ju närmare vi kommer, desto starkare blir energin i bilen. Jag börjar få hjärtklappning, min syn begränsas och jag får svårt att tala. Jag känner tydligare och tydligare hur berget skapar som en kanal mellan oss och drar mig till det, som om det bara var vi två som existerade i världen.

Jag har ingen aning om hur långt det är kvar tills vi är framme när jag, med tårarna forsande nerför kinderna plötsligt genomfars av en enorm känsla av kärlek och hör orden:

– Välkommen hem. Vi har väntat på dig.

I samma ögonblick ser jag en skylt, Bugarach, och vi kör in i en liten by vid bergets fot.

Lisa parkerar bilen och jag går ut som i blindo, söker mig direkt upp till kyrktornet jag ser mitt i byn.

När jag står framför kyrkoporten och tittar in börjar jag skaka …

Glastonbury blir södra Frankrike

I våras, när vi skulle planera den här resan, fick jag frågan var jag ville att vi skulle hålla retreaten. Jag hade länge känt mig dragen till Glastonbury i England, och eftersom jag redan hade planerat att hålla en retreat där för kvinnorna i mitt mastermindprogram Shine Your Light Mastermind i augusti, tänkte jag: Varför inte ha retreaten med Lisa i Glastonbury i juni, så att jag samtidigt kan passa på att förbereda min egen retreat?

Sagt och gjort, jag svarade ”Glastonbury”.

Men Lisa är en “seer”, inget undgår henne … Hon respekterade naturligtvis min önskan och började planera för Glastonbury, men samtidigt sa hon:

– Är du helt säker? Ta två veckor på dig att känna efter ordentligt, så bestämmer vi sedan.

Vid vårt nästa samtal frågar hon mig igen och jag svarar att ja, jag är säker på Glastonbury. Fint, säger hon, och vi startar vårt coachningssamtal.

Lisa börjar sina samtal på ungefär samma sätt som jag börjar mina: med att gå ner på själens nivå och fråga själen vad som är aktuellt och behöver stöd just nu. För själen, som har kontakt med universums hela intelligens, vet mycket bättre än vårt mer begränsade intellekt vad som är verkligt viktigt för dig just nu.

Så jag slappnar av, lämnar huvudet, går ner i magen, tar kontakt med själen … och plötsligt står jag i ett stort lavendelfält … Det känns som om jag är i Frankrike … Jag går över fältet och ser min coach stå framför dörrarna till en liten kyrka … Hon ber mig gå in i kyrkan och jag gör det.

– Vad ser du? frågar hon och jag beskriver det jag ser: En liten, enkel kyrka som går i ljusblått med mycket blommor i. Man kan gå till vänster om bänkraderna i mitten och tända ljus till flera olika helgon. När jag kommer fram till altaret ser jag många kvinnor porträtterade och mera blommor. Jag får en stark känsla av att jag har varit där förut.

Jag känner att jag står längst fram i kyrkan och pratar med församlingen. Sen går jag ut på gården utanför och fortsätter att prata med människorna där. Jag känner hur de mjuknar i den energi vi skapar tillsammans, hur mycket kärlek som finns här, och hur vackert det är. Jag känner mig som ett kärl som används till det jag är här för och jag känner mig så tacksam …

Min coach berättar att hon tycker det låter som om jag har beskrivit en kyrka hon känner till i södra Frankrike, där hon har varit tidigare med grupper, där Maria Magdalena predikade, inte bara i kyrkan, utan i hela området. Hon berättar att alla hon tagit med dit har haft tidigare liv som katharer som behövts läkas.

När hon säger det väller ett minne upp för mitt inre: För flera år sedan hade jag en upplevelse av ett tidigare liv i en meditation. Jag hade aldrig hört talas om katharerna, men vaknade upp ur meditationen och sa “Jag tror jag var … ‘ka-tar’ – finns det något som heter så?” Jag fick en förklaring – och sedan glömde jag helt bort det.

Nu kom det tillbaka och när jag fick veta att katharerna, som också kallas gnostiker, följde Maria Magdalenas evangelium, som bygger på det Jesus verkligen predikade, istället för det som kyrkan lagt in, så förstod jag att jag var tvungen att åka dit, för Maria Magdalena hade börjat dyka upp överallt i mitt liv under de senaste åren.

Vi bestämmer oss för att åka till Frankrike istället. (Resan skjuts senare upp från juni till september.)

Kyrkan i min vision

När jag står och skakar på tröskeln till den lilla kyrkan i Bugarach känner jag igen den från min vision i våras. Det var inte den kyrka Lisa trodde jag såg (den i Rennes-le-Château), den kände jag inte igen när vi kom dit. Det var den här kyrkan jag såg, och jag känner mig så hemma här.

Foto: Lisa Fabrega

Foto: Lisa Fabrega

Sen tar jag steget in i kyrkan – och återupplever livet, och döden, som kathar här i byn och i den församling som jag varit med om att bygga upp.

När jag hämtat mig någorlunda från den starka upplevelsen går jag runt i kyrkan och hälsar på den igen. Tänder ett ljus, rättar till några blommor. Sätter mig i en bänk, blundar. Skriver. Går utanför tiden. (Jag får efteråt veta att jag varit där inne i nästan en timme – jag hade ingen aning, jag trodde det hade gått tio minuter …)

Berget talar till mig igen där jag sitter och jag känner en så enorm frid inombords:

– Du är fri nu. Du är frid nu. Kalla på mig så snart du behöver. Lägg dig ner på min mark och känn min energi. Du behöver bara kalla på mig, så har du friden inom dig.

Nu bär jag berget i mitt hjärta för evigt. Min frid. Min trygghet. Min tillit. Min frihet. Le Pic de Bugarach.

För evigt tacksam.

Inte vilket berg som helst

I efterhand har jag läst på lite mer och det visar sig att det här berget inte bara är vilken bergstopp som helst. Det sägs vara ett av de sju kraftfullaste vortexar som finns på jorden, med många leylinjer som går igenom det och ut till olika heliga platser.

Det är också geologiskt intressant: Le Pic Bugarach kallas för “det uppochnervända berget” för lagren på toppen är flera miljoner år äldre än de i botten. Det är som om någon har kastat upp berget i luften så det har vänts på ända och sedan landat ner igen, upp och ner …

Det ligger mitt på Le Méridienne Verte, som går igenom Paris och hela Frankrike i en rak linje från norr till söder (även kallad Le Méridien Paris). Det här vet jag mindre om, men det känns ändå intressant i sammanhanget, för i området finns väldigt mycket kunskap om helig geometri.

Jag kände direkt att det hade en maskulin energi. Sedan har jag läst att det också finns ett berg som är dess feminina motpart, Le Cardou, i området, som också ska ha fantastisk energi, och många hävdar att det är där som Maria Magdalena är begravd.

Det här är intressant för jag känner att vi lever i en tid då vi ska integrera vår maskulina och vår feminina energi så att vi, och jorden, kan uppnå balans igen efter att ha levt med en övervikt av maskulin energi under flera tusen år. Jag känner att bergen är med oss och hjälper oss även i detta …

Le Pic BugarachBugarach har tydligen sedan urminnes tider kallats Det heliga berget. Det har ett naturligt grottsystem som man kan konstatera att människor mycket väl kan ha bott i för ett par tusen år sedan. Många är spekulationerna om en hemlig, underjordisk – förlorad – civilisation, som ska ha levt här. En forskare som tog sig in i tunnlarna under berget hittade en underjordisk flod och en L-formad kaj eller landningsplats, som inte kan ha skapats av naturen, utan helt klart är gjord av människor. Av vilka, när och för vad?

Både författare, forskare, filmregissörer, konstnärer och många andra har inspirerats av det här mytiska berget.

Nu även jag, genom en helt personlig upplevelse och både inre och yttre resa, som jag är tacksam för att jag fått dela med dig.

————-

Och sen då?

När jag skriver det här har det bara gått några dagar sedan min starka upplevelse i Bugarach, men jag känner mig redan förändrad på cellnivå.

Jag kom till retreaten med en känsla av att det var två saker som jag skulle rensa, och att de på något sätt var sammankopplade:

Dels ville jag bli av med alla mina offer-historier, som jag tröttnat så innerligt på, men ändå märkte dök upp i tid och otid utan att jag visste hur jag skulle värja mig. Historier om att jag är så känslig, att jag inte orkar allt jag vill, att det är något i vägen för att jag ska nå ut med mitt budskap helt och fullt, att vardagslivet och de “gamla” energierna runt mig hindrar mig, att andra människor inte förstår, osv. Så trött på detta! Det gör att jag hamnar i konflikt med världen i onödan, i försvar som jag inte vill ha, och det tar energi. Det tar massor av energi att vara ett offer istället för en skapare! Jag ville bara kliva fullt ut in i min kraft (som jag ju vet att jag har) hela tiden, oavsett omgivningen, och kunna strunta i allt annat.

Dels har mitt tema genom hela livet varit ett enda långt sökande efter frid inombords. Jag hittar det då och då, ibland för en längre tid, ibland en kortare, men jag tappar det alltid igen och det gör mig ledsen. Jag ville ta ett steg till mot att känna en mer varaktig frid inuti, så att den verkligen kan få ge stora resultat. För jag vet att det aldrig kan bli fred i vår värld om vi inte lär oss att först skapa frid och fred inom oss själva. Och jag har alltid velat vara en kraft för fred. Alltså behöver jag hitta nyckeln själv först, skapa det i mitt eget liv först.

Mitt ego säger att jag inte kan dra för stora växlar på vad som hände i helgen (förstås! det är egots jobb). Men jag känner med varenda cell i min kropp att ett stort skifte har skett. Transmutation. Något som inte går att ändra tillbaka.

Carolinas tavlaJag sitter och tittar på min tavla över berget som nu bor i mitt hjärta. Varje dag knyter jag kontakt med det och jag märker redan resultat:

Jag kan snabbt fylla på ny energi på fem-tio minuter på ett sätt jag inte kunnat tidigare.

Jag känner direkt när jag är på väg in i en offerhistoria, kan släppa den på nolltid och istället gå in i min skaparkraft.

Jag känner en ännu större kärlek till min omgivning och har större tålamod, både med mig själv och andra.

Jag känner mig ännu mer trygg i mitt syfte och min väg och är inte längre frustrerad för att det går långsamt. Jag vet att jag är på väg och att det här var ett oerhört viktigt steg på vägen för att kunna komma vidare. Jag är tacksam istället för frustrerad.

Jag hamnar inte i försvar direkt när någon eller något går emot mig, vilket kunde hända förut om jag inte var noga med att rensa och koppla upp mig hela tiden. Nu sker det mer automatiskt, utan att jag behöver förbereda mig och “ställa in kanalen”.

Jag känner mig ännu mera vägledd, jag känner glädje, styrka, nyfikenhet. Lätthet.

Och skulle jag ändå glömma bort, så tittar jag på mitt berg igen och låter det leda mig tillbaka till källan.

Foto: Lisa Fabrega

Jag vill återvända – följer du med?

Le Pic Bugarach bad mig också att ta med fler kvinnor dit. Det är dags nu.

Vi är många som kallas att läka gamla sår idag så att vi kan släppa historien och hela både oss själva och skeenden som annars sitter fast i oss och våra energikroppar. Vi behöver rensa och hela innan vi kan gå vidare och expandera fullt ut in i Själens era.

Jag vet inte ännu hur det kommer se ut eller gå till, men jag har redan börjat skissa på en resa till den här regionen om ett år ungefär. Kanske du kommer med? Håll utkik i mitt nyhetsbrev i så fall.

Tack för att du finns och för allt jobb du gör med dig själv, som kommer oss alla till del. Så tacksam.

Kommentera gärna! Vad väcks i dig när du läser det här? Jag är nyfiken. Och dela gärna vidare till någon du tror behöver det. Tack för din omtanke.

Med tacksamhet, frid & så mycket kärlek,
Carolina

Carolina Gårdheim är grundare av Shine Your Light Sisterhood & Kreativ Insikt, författare, prästinna, Shaman, civ ek DHS & diplomerad coach för kreativa kvinnor med hjärta som vill leda sig själva & andra i Själens era. Anmäl dig gärna till hennes nyhetsbrev för att få inspiration att leva & leda från själen samt skapa ett liv att älska.

Tyckte du om det här?

Anmäl dig till mitt nyhetsbrev för att få gratis inspiration från själ & hjärta direkt i din mejlbox! Som ett litet tack får du mitt webinar Shine Your Light – Hitta din unika gnista & börja lysa som ledare med hjärta, för dig själv & andra, i Själens era (värde 500 kr) helt gratis.

Tack för att du finns!

26 Responses to “Berget kallade mig hem för att hela mig själv och historien

  • Frankrike! Gjorde en resa till ett hästevent för 4 år sedan och kom tillbaka hem med en känsla av att upplevt tidigare liv, så oväntat. Ju mer jag lästte in din berättelse ju mer spred sig värmen i min kropp….en igenkänning….blev så berörd. För känslan av att inte vara färdig med Frankrike kom över mig. Får se hur det tar sig vidare, vad min själ säger. Tack för att du delar med dig❣ Med ljus och värme Lisbeth

    • Tack, Lisbeth. Det är en ständig resa, eller hur? :) Ett steg i taget … ♥ Carolina

  • Finaste Carolina ❤️ Tack för att du delar med dig av din resa. Jag blir så oerhört berörd av det du beskriver, det känns i hela kroppen. Som att jag också varit där…som ännu en pusselbit. För några år sedan läste jag en bok ”Ljusets döttrar” som utspelar sig hos katharerna i Frankrike och jag blev starkt berörd även då.
    Åh vad jag känner igen mig i sökandet efter frid och att något står i vägen för att vara i min fulla kraft! Och fast jag vet att friden finns inom mig så hamnar jag i sökandet ändå och tappar tron på mig själv. Känner en sån längtan efter att känna mig hel och i frid.
    På frågan om jag vill åka på en resa till södra Frankrike så skrek hela mitt väsen JA!
    Kram Marianne ❤️❤️❤️

    • Tack, Marianne, vad fint att det berörde. Och tack för boktips! Då ses vi om ett år i Frankrike då … ;) ♥ Carolina

  • Jag vill också åka dit. Fast det vågar jag nästan inte säga. Och inte förstår jag heller hur det ska gå till. Jag är helt insnärjd med en son som har det så jobbigt just nu. Fast kanske (och det här är bara ”fria fantasier”) har detta med honom att göra också. Jag vet att vi har många liv tillsammans. Och jag undrar om delar av hans smärta kan ha med detta att göra. Han är så rädd att jag ska lämna honom och försvinna. Kanske jag försvann från honom här …
    Jag gråter i alla fall av att läsa det du skriver och hela tiden nu. Så något stort är det …

    Förutom hur spännande det du skriver om är, så förmedlar du det på ett så fantastiskt sätt att det känns som att man skulle kunna läsa hur mkt som helst! Du är verkligen en stjärna på att skriva!!

    • Ni kan väl åka tillsammans? ”Fria fantasier” brukar vara en omskrivning för ”vetskap”, den vetskap som kommer från själen, men som vi så sällan vågar lita på … Det värmer att det berör i alla fall. Och tack för dina fina ord! Stor kram ♥ Carolina

  • Hej, tack för du delar dina upplevelser. Du är en stark andlig förebild. Såå intressant att läsa om vad du företar dig. Kram Anna

  • Wow. Rös i hela kroppen när jag läste detta. Innan jag kommit till när du skrev att du skulle ordna en resa dit om ett år tänkte jag att dit vill jag också åka :) Men först ses vi i Italien nästa vecka på retreat! Kram Katarina

    • JA, det gör vi, ser så mycket fram emot att träffa dig nästa vecka, Katarina! Då får vi prata mer om detta och andra spännande saker … Kram ♥ Carolina

  • Tack för att du delade din upplevelse!
    Jag drogs till en bok av Kathleen McGowan, Den väntade, för tio år sedan och blev enormt berörd av hennes berättelse om Maria Magdalena. I boken lär man känna katharerna och jag kände också en djup samhörighet och dragning till det folket. Hade aldrig hört talas om dem tidigare.
    Året efter besökte jag en stor kyrka i Saint Maximin La Sainte Baume där man säger att Maria Magdalena är begraven. Jag har alltid känt mig hemma i Provence och jag älskar franska språket. Jag känner att det är meningen att jag ska ta reda på mer om varför jag dras hit och berörs så mycket av historien kring Maria Magdalena. Kan varmt rekommendera Kathleen McGowans böcker och särskilt Den väntade.
    Vill gärna åka med på retreat! Allt gott! Susanne

    • Tack för boktips, Susanne, det ska jag kolla upp! Och den kyrkan var vi också i. :) Då ses vi nästa år då! :) ♥ Carolina

  • Jag berördes djupt om din upplevelse Carolina, som halshuggen kathar. Som om jag också varit där.
    Jag känner att jag vill vara på den här speciella platsen också.
    Tack

    • Tack, Olivia, vi var många där och nu är det dags att läka såret. ♥ Carolina

  • Wow❤️ Tack av hela mitt hjärta Carolina. Jag gjorde en läsning inför sommaren och fick fram att jag skulle läsa om Katharerna, helig geometri och Maria Magdalena. Jag hade inte heller hört talas om dom förut. Har hittat lite info men inte så mycket, och så får jag läsa det här.

    Mina kunder får ofta upp tidigare liv under behandlingarna och en dag fick en av dom upp ett tidigare liv där vi båda blev avrättade av en inkvisitions soldat (som nu har kontaktat mig i detta liv och vill ses). Då var vi i en borg i Frankrike. För bara ett par veckor sen googlade jag på hur jag skulle kunna åka dit och vandra i dom fotspåren igen och nu läser jag detta. Magiskt!
    Hoppas jag har möjlighet att följa med på denna resa.
    Kram Annika

  • Åh herregud!! Så starkt. Gåshud över hela kroppen, tårar. Rysningar. Det där bergets ord fick mig att börja gråta. Föreställde mig berget som manligt innan du skrev det. Har hört att jag också haft ett tidigare liv i Frankrike.
    Tack för din berättelse.

    • Tack, Victoria, det värmer att energin gick igenom texten, för det var verkligen starkt. ♥ Carolina

  • Åh, ja det låter fantastiskt och pirrar längs ryggraden. Vilken upplevelse för dig! Det vore jätteintressant med en sådan resa!
    Kram Carolina

  • Jag har under en längre tid känt och hört att ”berget kallar mig hem”. Jag har fått till mig det i någon meditation, men framförallt i en allmän känsla och just dessa ord. Min familj är på väg att flytta västerut i Sverige, så jag har tänkt att det kan vara det. Jag har även varit sugen på vandring och Alperna. Jag är dessutom nyfiken på pilgrimsvandringar. Och tänkt att det kanske är de bergen som kallar på mig. När jag läser det här så tror jag bestämt att jag nog får tänka om. Maria har dykt upp på många olika sätt det senaste året. Hon har varit med mig flera gånger, men jag har inte alltid förstått om hon velat något. Jag är väldigt ny i allt detta så jag tvivlar fortfarande på mina upplevelser, men efter din berättelse känns det glasklart. Jag måste nog åka dit. Tack så mycket för att du delar med dig.

    • Tack, Jenni, det låter som att du ska lyssna både till ditt ”berg” och till Maria-energin. Lycka till! ♥ Carolina

  • Jag läser med så stor behållning denna reseberättelse genom tid och rum, genom känslor och tankar. Det är mycket inspirerande, starkt och gripande. Tack Carolina, får jag skriva en berättelse och dela med dig, som kommentar?

    Jag har bott i Clermont-Ferrand i Auvergne, vid foten av Puy de Dôme, en slocknad vulkan som är övervuxen av smaragdgrönt gräs, i vad som då ansågs vara Frankrikes fattigaste region, i alla fall i statistiska siffror…men otroligt rik enligt min mening! I de bergen vandrade jag många kilometer medan jag studerade på universitetet.

    Jag bodde i ett gammalt kloster i den äldsta delen av stan, hyrde ett rum av en fin kvinna – kanske 10 år äldre – som blev en god vän och vi har fortfarande kontakt. När jag letade bostad och fick adressen dit hade jag nästan givit upp efter 2 dagars intensivt letande av bostad, och trodde jag skulle tvingas betala ännu en natt på hotell. Så, när jag sent på eftermiddagen kom dit och såg rummet jag skulle få hyra klack det till i mig och jag tänkte med mina 24-åriga tankar ”om jag har levt i ett tidigare liv var jag fransyska, det vet jag nu” och skrev under hyreskontraktet direkt, flyttade in en timme senare!

    Varje morgon gick jag genom gamla stan till universitetet och passerad den imponerande, helt kolsvarta (!) katedralen, något mycket unikt. Svart för den är byggd av volvic pière, sten från de vulkaniska bergen. En så stark sten att den motstår den vassaste syra och därför används bl.a. inom vissa typer av kemisk industri. Det innebär också att man inte kan ana spår av tidens tand på katedralens yttre… Att gå in genom västra porten, passera genom den magnifika byggnaden, stanna en minut i dess mitt, för att titta, känna och andas och därefter gå ut genom den östra porten vidare till dagens första lektion – ja det var ett fantastiskt sätt att börja varje dag!

    Jag är så innerligt glad för min tid där, för min hyresvärdinna som blev min väninna, för det underbart vackra språket och vad det språket har givit mig möjligheter till senare i livet.

    Och nu, alldeles för sent i natt, (kunde inte sluta denna gripande läsning och jag älskar ju berg och fjäll) när jag läser din enastående berättelse och ser dess avslutande fråga svarar hela mitt väsen: ”OUI jag vill följa med nästa år”!!!
    Om jag fysiskt klarar resan vill säga – men det är en senare fråga för jag vill det, och då brukar det lösa sig även med min knasiga kropp.

    Än en gång, ett innerligt tack för det du delat kära Carolina, och så fantastiskt för dig att uppleva det här, komma igenom det svåra och få kliva ut i ett ljus på andra sidan :-) Det är du naturligtvis så väl värd! Nu bor fridens berg i ditt hjärta.

    • Tack, Nannie, det vore fantastiskt om du ville och kunde komma med! Min tro är ju att när själens säger JA så finns det alltid lösningar … :) Kram ♥ Carolina

  • Så superspännande!

    Jag har också ett förflutet som kathar. Jag hoppas att det är menat att jag ska med på resan och låter universum lösa detaljerna (tid och pengar). Under tiden så fortsätter jag min egen resa för att komma på hur jag bästa ska bidra till en bättre värld.

    Kramis!

Trackbacks & Pings

Kommentera gärna!

%d bloggare gillar detta: